Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1851, sida 1

och lefvat vid en ådel surstes hof, älskade han dock sin enkla församling och hade varit mycket fåstad vid den vårdige man, hvars båt ej återkom. Margaretha af Flandern, som kånde sitt öde alltför nåra sammanvåft med den olyckliga fiskarfamiljens, hade blifvit underråttad om hvarje dags hopp och fruktan, hade blandat sina tårar med Emilines och hade tillochmed tryckt Alberts hand, under det hon med deltagande sorg sökte lindra hans smärta öfver fadrens förlust. — Mitt öde år olyckligt, sade hon; jag bringar sorg och fara öfver eder, under det jag sjelf söker undfly dem. — Oco er icke i detta afseende, min fröken, sade Albert, förande hennes hand till sina låppar; vi hafva endast gjort vår pligt emot eder och våra hjertan kunna ej kånna ånger håråfver, om vi också måste begråta förlusten af en fader. Frukta ej heller för ert eget öde. Tiderna måste förändra sig. Under tiden befinner ni er hår i såkerhet, och om så fordras, vill jag försvara er intill min sista blodsdroppa. Den följande morgonen syntes utsigterna dock ljusare. Knappt var morgonbånen förbi, förrån den gode, gamle pastorn sjelf besökte siskarens och hans kamraters hyddor, öfverallt spridande glådje och hopp. Hvad, kan man