Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 februari 1851, sida 1

mannens lust. Eller har du aldrig sett en ådel qvinnas kinder glöda af harm och vedervilja vid det sada smicker, den artiga lumpenhet, hvarmed hennes beundrare för stunden i sin egoism tror sig ha rått att trampa hennes menniskovärde under sina sötter? Eller hvilken sann qvinna sätter narrdrottningens lumpna åra framför åran att vara hel menniska och medborgarinna? Men hon kan ej trotsa modet, som för öfrigt har den sörI I — L— — tjensten att hugsvala en bornerad egenkärlek. Denna behandling af qvinnan, enligt hvilken hon år sol och måne, blomma, näktergal och gazell, — allt annat utom menniska, — den år också en bland frukterna af vår estetiska bildning. Man tror kanske att den ingenting inverkar på politiken; man bedrar sig. Det år qvinnan som förbinder samhållets innersta fogningar, det år hon som gör mannen till medborgare. Den romerska statens historia kunde i sina stora konturer skrifvas med qvinnonamn: Lupa, Lucretia, Virginia, Julia, Agrippina. Så kunde hvarje folks historia. Man har hos oss åtminstone kommit så långt, att ådla och tånkande mån yrka på en förbåttring i den qvinliga uppfostran. Detta år glådjande, men dermed år ej hela saken bjelpt, och kan ej hjelpas förr ån qvinnan sjelf tar hand om sina angelågenheter och yrkar att i allmånna sammanlefnaden vinna fullt erkånnande af sitt menniskovårde. Vi hafva i denna sak uttalat oss öppet, emedan vi veta att vi hafva flertalets bifall bland ådla och tånkande qvinnor, och vi skola i det följande såka att åt denna i hela vårt nationella lif djupt ingripande angelågenhet egna en sådan uppmårksamhet som den förtjenar. Det gifves ett andligt proletariat, ej mindre fruktansvårdt ån det fysiska. Det lefver och slafvar för att uppråtthålla formen och för verldens blickar dölja tomheten i sin hjerna och sitt hjerta. Vi varsna detisållskapslifvet, och det smårtar oss att se dess slafviska åtbörder, men kunde vi gå in i deras själ skulle vi finna nåden och fattigdomen upprörande. En blick på den andliga föda hvarmed denna klass lifnårer sig ådagalågger båttre ån allt annat beskaffsenheten af detta andliga proletariat. Medelmåttiga romaner, för att ej tala om det rent usla, underhaltiga och föråldrade populaseringar af några få vetenskapliga verk, och en tidningslåsning utan sjelfståndighet och urval: sådan år mångdens andliga nåring. Romaner åro goda att våcka hågen får gedignare låsning, men hos oss synas de hafva verkat motsatsen; ty om vår medelklass någongång röjer behof af en solidare låsning, måste det verkligt dugliga som? vår litteratur har att uppvisa behörigen stympas, raguseras och sockras, för att göra anråttningen smaklig och låttsmält nog för de svaga naturerna. Vi tala ej hår om undantagen; det vore illa beståldt med oss, och hopplöst för framtiden, om ej sådana undantag gåfves, och det år genom deras tillvåxt i antal och styrka som det andliga proletariatet småningom skall kunna afhjelpas. Att följa denna tillväxt, och i någon mån undanröja hindren som ligga i dess våg, skall blifva ett af denna tidskrifts hufvudsyften. Med den löshet i teoretisk bildning hvars ——