Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1851, sida 1

icke år något ovanligt i Lorensbergs park. Hvad hr Goddamson emellertid icke märkte var, att fruntimret, just som han nalkades, tog farväl af en herre med högt uppslagna rockkragar. Äfven hennes ansigte var doldt af en vidlyftig bahytt och en tåt slöja. Det år hon — tänker han och frågar högt — år mamselln kanhånda den jag väntar? — Åh-ja, det torde hånda — var svaret. Hvem annan som helst utom tvenne ålskande skulle nu hafva hårt någon med låtta steg nalkas och plötsligt stanna liksom på lur. Men Amor och hans okånda ålskarinna de hörde intet ljud. — Ah, ålskade! — tigger hr Amor Goddamson, knåböjande på sandgången, — låt mig skåda edra himmelska drag. Slit bort denna asundsamma slöja; hon år min fiende och jag år hennes. — Min herre — svarar hon — denna slöja skall ej långre vara er fiende. Slåjan faller. I detsamma går månan upp mellan trådens toppar och kastar sitt skimmer dfver det afslåjade ansigtet. Den knäböjande ålskaren rusar upp och slår sig med begge hånderna för ansigtet. Han hade i Psyche med bahytten igenkånt — sin fru.