Latom OSS andu 11 SALIIS IIASUL UALLLLIAICU granska handels-balansens innersta väsende, sädant som det sramträder i handelns egen natur och beskaffenhet. Hvarje handel år ett byte, vare sig nu, att man å ena sidan ger varor och å andra sidan penningar, eller ock varor å begge sidorna. I hvilketdera fallet som helst blir ett vårde utbytt mot ett annat. Men då nu penningar på en gång åro den allmånna vårdemätaren och det beqvåmaetkytesmedlet (hos civiliserade nationer nemligen) så tagas de af köpmannen helst i utbyte mot hans varor. Nu tjena icke penningar till någon direkt tillfredsstållelse, utan endast till erhållande (inköp) af de förnödenheter, man hehöfver. Den, som ger ut penningar för en vara, vill icke alltid sålja den för penningar, utan bruka eller förbruka densamma, men den som för penningar lemnar varor (såljaren) har alltid för aftigt att för dem kåpa något annat. Den förre (köparen) har ofta slutat sin affår på samma gång, som han för sina penningar erhållit den vara, han åstundat; den sednare åter (såljaren) har alltid endast till hålften slutat sin affår. Man ålskar icke penningen för dess egen skull, utan för de tings skull, hvilka man medelst den kan komma att sörskaffa sig. Hvarje vara har ett visst systemål, tillfredsståller ett visst behof; penningen deremot år en vara, hvars hufvudsakliga syftemål år att utgöra ett beqvämt bytesmedel, det vill med andra ord såga, den ar ett handelns verktyg. Ökar sig genom produktion inom landet, eller införsel utifrån, qvantiteten af en viss vara så, att ett öfverslöd på densamma uppstår, så sjunker den i vårde, blir billigare; i mottsatt fall åter stiger den i vårde, blir dyrare. Denna ersarenhetssats kan tillämpas så vål på penningen, som på hvarje annan vara. Når nu det i landet befintliga myntet icke konsumeras, såsom till exempel socker och kaffe, af hvilka varor vi årligen måste hafva nya qvantiteter, emedan de, som vi fårut haft redan blifvit förbrukade, och då vi deremot tusentals gånger kunna begagna myntet till samma åndamål, såsom ett verktyg, hvilket så obetydligt slites eller afnötes, att en specie, som våra förfåder begagnat såsom bytesmedel. ånnu i dag går oss samma tjenst; så behåfva vi allenast en ringa tillförsel af denna sistnämnde vara. Så snart det qvantum af ådla metaller, hvilket befinnes i ett land, år tillråckligt för nationens befiof, eller öfverstiger detsamma, låter ingen mera härdt mynt eller ådla metaller inkomma från utrikes ort, alldenstund en ökad införsel af desamma skulle nedsåtta deras vårde och minska deras pris, samt söljakteligen för importören medföra en gifven förlust. Eger alltså ett land så mycket ådla metaller, som det behöfver, så inslyta deri icke mera nå.ra sådana. Anhångarne och försvararne af handelsbalansen afse tvenne mot hvarandra rakt stridande verkningar. De fordra neml. 1:mo att qvantiteten af ådla metaller alltjemt skall kas i ett land; men hårigenom skulle ju vardet af desamma ovillkorligen minskas, och landets innevånare nödgas att sålja dem till lågre pris, ån deras grannar. Men ej nog bårmed: ofvanbemålte herrar theoretici vilja 2:do, att det ifrågavarande landets grannar detta oaktadt skola tillföra detsamma ådla metaller, hvilka landets innevånare då skola köpa, eller taga i utbyte mot sina produkter. Nu år förut bevisadt, att bemålte metallers värde redan sjunkit i följd af den öfverslödiga tillgången på desamma. Genom den nya, ståndiga tillförseln måste priset på dem naturligtvis ånnu mera nedjagas; men icke desto mindre måste de kåpas, naturligtvis till det pris, som år gångse i det grannland, hvarifrån de komma, och hvilket, under ifrågavarande förhållanden, lika naturligt måste vara högre, ån i det, till hvilket de gå. Det med merkantilsystemet lyckliggjorda landets innevånare måste sålunda köpa guld och silfver till ett högre pris, men såälja dem till ett lägre — ett alldeles förträssligt system, såsom något hvar torde slnna. En naturlig följd af detsamma blir, att grannarne med ena handen köpa de ådla metallerna till ott relativt lågt pris och sålja dem med den andra till ett relativt vida högre. Vinsten af