Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1851, sida 1

ingenting mindre ån -loyal-, såsom det heter på hofspråket. Nekas kan icke eller, att det faller sig bra underligt (för att nu ej begagna något annat uttryck) att se en konung orda om sin -kårälskelige Herr Son, Hans Kongl. Höghet Kronprin-en-, om -Högvälborne Herr Grefven den och den, om -Adel och Vålbårdig den och den, om -Märt höga namno. s. v. — I fordna dagar kunde möjWligtvis dylika stela och cirklade talesått imponera på mas-orna-; men i vår tid salla de icke obetydligt in i det komiska, huru gravitetisk och alfvarsam min de ån taga på sig. De gå, att jag så må såga, på styltor, och om en styltdansare har man, i allmånhet taget, ingen högre tanke ån den, att han i all siu höghet skall pladask falla på näsan. Jag år ock fullt och fast sörvissad om, att många af nutidens regenter för sig sjelfve hjertligen le åt en hop talesått och ordvåndvingar i den s. k. curialstylen; men vanans makt år öfver dem så stor, att de skulle tro dig efterskänka någon af sina kungliga söretrådesråttigheter, om de ej i sina påbud och manifester talade samma -högarotvålska som deras företrädare, glorvyrdigste i åminnelse-. Det skall, gudbevars, vara kungsorde, åfven om i dem stundom ligger något så löjligt, att sjelfve Heroklitus, i håndelse han lefde, skulle gapskratta åt desamme. Sed hec hactenus: nog om den saken! Den kungliga regeringen har nu blifvit reducerad till fyra personer, under H. M:ts frånvaro nemligen. Denna reduktion har naturligtvis, såsom det heter, egt rum -på underdånig anhållan af de Herrar ministrar, som fått sig tjenstledigheten beviljad. Det förefaller imellertid både mig och många andra temligen oförklarligt, att ej mindre ån sex ledamöter i Konungens konselj skola begåra tjenstledighet just i samma stund som H. M:t antråder en utrikes resa. . Mig synes det nemligen som om de just då vore som båst behöslige för att stå den tillförordnade Ordföranden bi både med råd och dåd. Visserligen år den t. f. regeringens makt, genom den för densamma utfärdade nådiga instruktion bra kringskuren; men icke för thy kunna dock esomoftast förekomma mål, som fordra en skyndsam handlåggning af just de personer, som åro vana vid att behandla desamma. Antingen skola då dessa mål ajourneras tills vederbörandes råd hunnit inhemtas, eller ock asgöras på vinst och förlust, hvilket just icke vore så synnerligen lofvårdt. Så t. ex. undrar jag just, huru statsrådet Herr Hohenhausen, som på sin andel åfven fått sjöförsvarsdepartementet, skulle bete sig, i fall han vore nödsakad att genast och på egen hand afgöra något under nåmnde departement hörande vigtigare mål — han, som inför Rikets nu församlade Stånder helt naivt tillstått att han ej tagit kånnedom om en af nationens vigtigaste frågor, tillvågabringandet af en åndamålsenlig reorganisation i vårt landtsörsvar. Alt i H:r Fåhrei hånder lågga både civil-, sinansoch ecklesiastik-portsöljen kan vål gå an-: men jag har alltid trott, att hvardera af dessa portföljer gäfve sin innehafvare fullt upp att göra, och då måste de naturligtvis, åfven med de inskrånkningar i göromålen, som föranledas af den nådiga in NNE RR RR RARE