Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1851, sida 1

mansvårjuing eller någon bonspiratör, De tvenne sistnämnde af de utaf mig uppråknade partier hafva egnat mig ett vålsörljent hat, som, till åra för mig, Ofverlefvat mitt fall. (Bifall.) Jag kunde halva förekommit detta fall genom att ingifva mitt afsked; men åro de, som tro, att jag borde hafva gjort det, sörvissade om, att min nårvaro icke har varit nyttig? (Sensation.) Mitt svård år nu dömdt till en ögonblicklig hvila, men det år icke sönderbrytet, och derest landet någonsin behösver det, så skall det se, att det åtlyder inspirationerna af en ren patriotism, ett hångifvet hjerta och en fast själ, som föraktar en falsk storhets glitter. Detta korta tal, som generalen framsade i en hitter och stolt ton, beledsagas af lisliga bifallsyttringar; en stor mångd af församlingens medlemmar omringa Changarnier för att lyckönska honom. Efter att förhandlingarne varit uppskjutne en kort stund och de Mornay hållit ett kort orleanistiskt föredrag, gifves ordet till Thiers: Liksom en af mina hedervårda kolleger, år det mycket. emot min vilja som jag tager ordet. Det smårtar mig djupt att upptråda mot regeringen, men efter de direkta angreppen emot mig och mina vånner skulle min tystnad vara oförklarlig. Vi hafva försökt att grunda en majoritet, men icke genom att glömma våra minnen, hvilket år omöjligt, utan genom att ömsesigigt göra koncessioner. Med förvåning och smårta ser jig, alt regeringen sjelf fullåndar majoritetens upprifvande genom sin emot henne riktade beskyllning att hafva brutit lårbundet. Nej, det har blifvit brutet af dem, som sörst uppenbarat sina lustar. Hvem det har varit, vill jag undersöka, på det att landet må bli upplyst om råtta förhållandet. Det år första gången, som jag i mitt långa politiska lil ser en minister anklaga majoriteten; vi befinna oss i en mycket kinkig stållning; hela sanningen bör sågas. Då prins Napoleon (!) blef vald till president, dolde vi icke för oss sjelfva, att detta namn skulle gifva regeringen en stor styrka, men att det tillika kunde föranleda vådliga anspråk. Derföre beslutade vi, att understödja presidentens regering, men bekåmpa hans anspråk, så snart de visade sig. Vi hafva hållit detta beslut, för så vidt som vi stådse hafva understödt presidenten; vi hafva deremot icke straxt upptrådt emot anspråken så snart de visade sig. (Stoj.) Jag skall förklara mig; jag vill blott anföra obestridliga fakta, jag står inför landet och Europa. Vi hafva understödt alla republikens regeringar, den provisoriska regeringen, den verkställande kommissionen, Cavaignac; vi gåfvo Louis Bonaparte vår röst, emedan vi icke hade något annat val, landet ville hafva honom. Presidenten kallade mig och mina vånner till sig för att höra vårt råd. Vi bådo honom att till ministrar taga nya mån, som icke hade tjenat de förra regeringarne; men vi ville stå vid deras sida och understödj, dem. Presidenten var icke utan grund sörskråckt Öfver den rörelse, som visade sig i sinnena; han trodde, att han finge sysselsåtta folket antingen genom ett krig i utlandet eller genom ett stort verk inom landet. Vi frånrådde beståmdt kriget, uppmanade presidenten att tillvågabringa såkerhet, lugn och fred inom landet, och då