Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1851, sida 1

venurans hå Ining, hvilket parti den nuvarande krisen synes uteslutande komma till godo. Frasnsau, åfvenledes tillhörig majoriteten, försvarar Lanjuinais andragande och vill hafva ett strångt klander uttaladt emot ministeren. Monet, moderat republikan som vanligen röstar med majoriteten, går långre, ån såkerhetsutskottet: han fordrar elt misstroendevolum emot ministeren och döljer icke, alt dennas fall skall bli följden deraf, enår det, enligt konstitutionens anda, år mnationalförsamlingen, som har att gilva hela politiken sin riktning. Talaren, medlem af det permamenta såkerhetsutskottet i somras, anför sedan sådana fakta som försöken att göra nationens arme till en personlig arme, ett verk tyg för årelystnaden, begunstigandet af de nationallårsamlingen angripande tidningarne, gegeral Neumayers afsåttning o. s. v. För öfrigt förklarar han, att det varit han som inför permanenta utskottet aflagt beråttelse om upptrådena vid revyen vid Satory och påstår sina uppgifter hafva varit riktiga, ehuru inrikesministern tillåtit sig bestrida dem inför nåmnde utskott, Baroche, inrikesministern, begår af denna anledning ordet: -NMina utsagor inför utskottet afsågo de tilldragelser, som uppgäfvos hafva passerat efter revyn vid Satory. Jag förnekar icke, att grundlagsvidriga rof blifvit utstötta. Men jag förnekar, att man framkallat dem och att oordningar egt rum efter revyen. — Jag går nu öfver till diskussionen af det framlagda förslaget. Ehuru beråttelsen icke afser något som tilldragit sig före budskapet af den 12 Nov., så måste jag dock protestera emot den från andra håll framkastade förebråelsen, att ministrarne sedan den 31 Okt. 1849 icke varit fåderneslandets tjenare, utan blott maktens tjensteandar. Hafva vi icke gått hand i hand med majoriteten? Halva vi icke med henne deltagit i de vigtigaste politiska handlingar: undervisningslagen, vallagen, presslagen. Huru kan man nu fårebrå oss, att blott hafva varit en annan makts tjensteandar? — Ministern halkar sedan helt lösligt Öfver den under församlingens serier intrådda spånning, men synes dock vilja skjuta skulden på permanenta utskottet. -Budskapet, sortsar han, var sullkomligt af den beskoslenhet att det måste förskingra alla de begge statsmakternas farhågor och J hafven nåstan enståmmigt skånkt det sitt förtjenta bifall. Sedan har blott ett enda vigtigt faktum egt rum. Hvad först och fråmst frågan om ansvarigheten betråffar, så åtaga sig ministrarne ansvarigheten för sina handlingar, men jag tillbakavisar de subtila distinktionerna i utskottsberåttelsen. Hvar man vet, att angreppet i verkligheten år riktadt emot andra. (Sensation.) Hvilken betydelse har nu det omtalade faktum, att dubbelkommandot åfver armän och nationalgardet blifvit upphåfdt? Om man icke precist, såsom har skett, vill betrakta general Changarnier såsom en konstitutionel garanti emellan lagstiftande och verkstållande makten, så kan man i hans afsåttning icke se någonting annat ån en helt naturlig, råttmåtig och i sig sjelf råttfårdigad handling. Det bifall, som blifvit generalen till del i sessionen den 3 Jan., var icke motivet dertill; det hafva vi förklarat och upprepa det; hans af