Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1851, sida 1

———— sörverkligandet af hr Louihonapartes k. jsardrömar. Hvad beträssar följderna af nationalförsamlingens beslnt, har en redan visat sig, bestående i kabineteets yttrade Önskan att aftråda; de öfriga åro en gåta, som det år framtiden förbehållet att låsa. Innan vi gå att meddela debatterna vilja vi nåmna, att till Lanjuinais redan kånda andragande hade blifvit framstållda följande 4 amendementer: 1) af S:t Beuve, hvilket upphöjdes till nationalförsamlingens beslut och hade följande lydelse: Nålionssersamlingen förklarar, att hon icke hyser förtroende till ministeren och går öfver till dagordningen-; 2) af Adelardrd:-Med det fasta besiut att bekåmpa alla partier, som åro siendtliga emot republiken, och försvara konstitutionen, går nationalförsamlingen öfver till dagordningen-; 3) af Lestiboudois, Lebeuf och Mimerel: -Erkånnande de utmårkta ijenster, general Changarnier gjort landet, och lifvad af ättrån att bevara enigheten emellan statsmakterna går nationalförsamlingen öfver till dagordningen-, och 4) af Laclaudure motiveradt genom skyddet af vissa blad, oordningarne vid revyerna och genom Neumayers och Changarniers afsåttning): -Nationalförsamlingen tadlar ministeren och den verkstållande makten och går öfver till dagordningen-. Sessionen den 15 Jan. Alltsedan konstituantens tid erbjöd ingen session redan på förhand en sådan tablå af lif och spånning som denna. Redan kl. 2 e. m. åro representanternas bånkar fullståndigt besatta. Läktarne åro fullproppade med ähörare. I alla fysiognomier låser man den största nyfikenhet. Hvar och en synes kånna, att de förestående förhandlingarns, måjligtvis kunna innebåra fröet till vigtiga håndelser. Kl. J 3 förklarar president Dupin diskussionen åtver såkerhetsutskottets konklusioner för öppnad. Gouland, (Bonapartist och Guizots vån) fattar först ordet. Han visar åtskillnaden emellan den förra konstitutionella monarkien, hvari konungen var oansvarig och i händelse af en tvedrägt med parlamente! kunde förändra sin minister eller låta företaga nya val, och det nuvarande tillståndet, i hvilket, enligt författningens bokstaf och anda, chefen för verkstållande m-kten år personligen ansvarig och tillika icke kan utösva någon inverkan på den lagstiftande makten. Utgående från den synpunkten, att maximen: -konungen herrskar och regerar icke! ej låter omstöpa sig i en dylik maxim: presidenten herrskar och regerar ieke! frågar talaren nu, huru den konflikt, som vore att förvånta, skulle kunna lösas, och förklarar, att han icke ser på hvad sått det skall ske. Dem, som åberopa nödvändigheteu att försvara parlamentets vårdighet, erinrar han om de under Julimonarkien uppståndna koalilionernas historia, hvilka så länge undergräfde marken tills den slutligen instörtade under konungens oeh parlamentets fötter. På sammansvzärjningar tror han icke, lika litet från regeringens sida, som från deras, hvilka farit till Wiesbaden och Claremont, och anser de begångna felen för tillråckligt utplånade genom budskapet af den 12 Nov. Slutligen varnar talaren sör