g22tttjl3 a1:r sa 249;33t2zr. 2 Sångarn bemannade sig: sigillet bröt han och låste, o, Carl Fredrik, ditt namn, kårast nåst maka och barns. Ha! så blef den dock Sann den bedråfvande spådom du hade når vi trässades sist: Kanske ej råkas vi mer— så du sade och tryckte min hand, och just i detsamma ned ifrån tornets höjd dånade klockornas malm till själringning.-Värt lif år så kort, osäkert och slygtigt(logade sedan du till) Herren kan kalla oss förr, ån vi förmode det. Klockornas ljud oss manar att vara redo till uppbrott når kallelsens timma den slår. Reen din kallelses stund har slagit, du ådle, och redo var du till fården som få, redo från ungdomens år. Döden var icke för dig en förfårande engel; en hårold var han ju endast, som bjöd dig till ett sållare land — bjöd dig dit upp, der allt godt, som du gjort, står tecknadt med gyllne, outplånliga drag, tecknadt af Honom, som sagt: -Allt hvad J gören den minste utaf mina bröder, det gåren, menniskor, äfven J mig.(Tröstande, härliga ord. Vål från din sednaste skapelse, den, som ädlast du tyckte, råddningsanstalten på ön hinsidan elfven, du gått; såkert skall den dock icke med dig försvinna I från jorden; värdas af minnets hand skall den och långe bestå. håjderna sökte du ej: den åra, hvarefter i I verlden allmånt sikes. för dig hade ej något behag; men att verka i tysthet för den -årones kronar, som i vårt råtta hem råcks af Belönarens I hand, deri du satte din fröjd och deri var icke mången lika nitisk som du, lika ifrig och varm. Som Calisorniens guld låg doldt i hvålfvande sekler, så för verlden var dold dina vålgerningars mångd. Ej för att prisas du gaf: du gaf för att hjelpa och trösta; tysta vålsignelser ock följde, som skuggan, I ditt spår. Fosterlandsvän du var i ordets skönaste mening; aldrig för landets vål klappat ett hjerta mer varmt. Äfven för frihet och menniskorätt och menI niskovårde brann i ditt inre en eld, outslåcklig och stark, stark som vulkaniska branden, men ren som vestaliska flamman,