tånd får att skåra blott, ej till förstörandets värf. Alla ej dock uppfattade så din stråsvan för frihet, folkupplysning och rått, sanning och fådernesland: för kortsynte att ögna dess mål, bedömde de det blott så, som den och som den tyckte att rigtningen var. Vål det stundom smårtade dig; men för dessa och andra, lömskt tillfogade, sår balsam du bar i ditt bröst, båttre ån Gileads, låkedom god: medvetandet af att gå i Försonarens spår, låna det onda med godt. Hådan från jorden du gått, der din död af så mången begråtes. djupast sakna dig dock maka och grånande bror, sakna dig ålskande barn, dem som egna, ådle, du sostrat: Carolina och Carl, Fredric den sörjande . ock. ö Äfven i valda vänners krets du lemnat ett tomrum, som icke låttligen fylls; vida svårare dock blir att fylla den plats, der som medborgsman du har sutit, — nådens kraftiga tolk, armodets varmaste vån, mogen i ålder och råd, den förste alltid i handling, når ett gagneligt mål vinna man kunde med den. Vintrens dagar försvinna helt snart; snart klådes af våren dalar och kullar och fålt, tegar och lundar i grönt. Äfven i Rossareds parker då, på dess bördiga ångar, vålves af blommor en duk, skiftande, härlig och grön, våfves af blommor en duk, i hvilken minnet kan låsa fordne vårdarens namn; ditt, o Carl Fredrik, det år. Icke dock vandrar du mer i de grönskande lundernas skugga, icke i parkerna mer, ordnande, vånlig du går. Ej mellan åkrarnes guld eller tråd, som du sjelf har planterat, finner den sökande dig; bort du får evigt har gått. Cästfri vinkar din boning som förr den enslige vandrarn; men utöfver dess tak hvilar ett töcken åndå, saknadens töcken, som hoppets sol ej måktar förjaga, ty ur en famnande graf har det kring nejden sig bredt. — — Dock hvi klagar jag så? — Det år ljust på berget, ehuru töcken och dimmor och natt lågrats i dalarnes djup. Upp fördenskull mot höjden, dit den saknade hunnit! Brant år vågen och svår, men den kan fårdas åndå. Sammanpråssade bröstet der skall vidgas, och ögat sinna en fri horizont, ljusomstrålad och ren. Medan i rusten till assärd er, J sörjande vänner, vill jag ur själens djup qväda sör eder en sång: Utom buren och dess sångselgaller, 0, för fogeln hvilken hårlig syn!