Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1851, sida 1

att göra hvarje sådan yttring af honom löjlig. i det hon tillika ögonskenligt visade de andra ungherrarne mera uppmårksamhet, hade nåra bragt honom ur all sattning, ty hon röjde sin svartsjuka genom en konstlad likgiltighet. I sitt hjerta beskylide han henne då ofta för ett utstuderadt och grymt koketteri; men det första ord eller vånliga blick, hon sedan skånkte honom, var nog att åter råttsäårdiggöra henne. På detta sått råkade han allt djupare och djupare in i en oupphörligt vexande labyrinth af passioner, utan att han ånnu sjelf visste annat, ån att han var en fri ech munter flyttfogel, som under en kort tid roade sig med att leka fånge. I De många små kårieksåfventyr, han förut haft och sållan hehöft mer ån åtta dagar för att glomma, betogo honom alla betånkligheter vid denna så underhållande bekantskap, hvilken likvål allaredan till den grad uppfyllde hans själ, att han kånde en oemotståndlig nödvändighet att meddela sig. Derföre hade han ock denna morgon påbörjat brefvet till sin stadgade vån Helman, som han likvå visste bekymrade sig mera om en variant at Homerus eller Cicero, ån om all verldens kårlekshistorier. Brefvet blef liggande ofullbordadt. Med boken i handen satt grefve Falkenberg åter hela förmiddagen på sitt rum