delsefull, mera rik på nyttig undervisning, ån det genom Rikets Stånder nyss uttalade förkastandet af Regeringens rehresentationssörslag. Det år således mera vigtigt ån annars, att undersöka, hvad detta förkastande råtteligen innebår. Vi skola hårnedan i största korthet omnåmna, hvad vi se uti förkastandet af förslaget. Vi se uti förkastandet af Regeringens representationsförslag I:o folkets ogillande af representationens grundande på bildningsoch förmögenhetsprinciperna. Hvarochen har nåämnligen insett, att det f. d. hvilande representationsförslaget ytterst och egentligen varit fotadt på principerna af bildning och förmögenhet, sårdeles denna senare, ehuru förslagets försvarare ständigt sökt sramhålla de s. k. samfållda valen såsom dess sanna grundval. Till samfällda val, i annan mening ån den, att de valberåuigades olika sördelade och olika afgilna röster additionsvis sammanfallit till en enda summa inom de olikartade (den Medelbara och Omedelbara) valafdelningarna, sörefunnos uti sörslaget inga spår. Men Samsällda val innebåra, att hvarje röstegande år utrustad med lika röstrått, hvilken utöfvas på ett för alla lika sått inom likartade valafdelningar. Rehresentstionssörslaget förkastades visserligen åfven i följd af dess orimliga detaljbeståmmelser, men egentligen och hufvudsakligen var det bildningsoch förmågenhetsprincipernas förhatlighet och anstötlighet, som beverkade förkastandet. Man kan således taga för gifvet, att dessa principer aldrig hådanester, med hopp om antaganö de, kunna låggas till grund för något förslag till föråndrad representation. Förkastandet af Regeringens representationsförslag anse vi innebåra 2:0 omöjligheten att såsom grund för ett blifvande representationsförslag bibehålla klassralseller ståndsprincipen. Vi veta mer ån vål, att flera af dem, som bland adeln och presteståndet röstat för det hvilande förslagets fall, varit härvid ledda af ståndsintresse. Men å ena sidan kunna vi icke tilltro individerna af nyssnåmnde båda stånd så liten oegennytta, att vi icke antaga, det många bland dem af helt andra bevekelsegrunder ån ståndsintressets — vi skulle bland dessa bevekelsegrunder åfven kunna nåmna en viss lojåt, ett visst devuemang för konungens supponerade önskningar — hafva röstat för förslagets fall; och å andra sidan år det högt och nåstan enståmmigt förklaradt af bondeståndet — representanten för de nio tiondedelarna af folket — att detta stånd ingalunda af sympathi för klassvalen, hvilka tvårtom fördömdes, röstade för förkastandet af det hvilande förslaget. Dessutom åro numera de grånser och skiljomårken, hvilka fordom skarpt afsöndrade de sårskilda stånden eller klasserna, till större delen af den bland folket mer och mer spridda bildningen borttagna och utplånade. Och detta bildningens arbete fortgår år från år, dag från dag med stådse ökad kraft. Når slutligen ståndsskillnaden blifvit förvist från samhållet, ur det allmånna lifvet, så skulle friståder inrymmas åt den i Ståndernas Hus på Riddarholmen och i Ridderskapets och Adelns lilla palats vid Riddarhustorget? Det kunna vi icke förmå oss att tro. De konservativa hafvai alla tider påstått — och börja nu med stegrad ifver upprepa den rysligt klingande frasen — — att samhållet skulle lösryckas ur sina fogningar, om man frånginge ständsprincipen, hvilken de såga vara nåra-lika gammal som Sverige i dess -historiska kontinuitet inom europeiska statsförbundet. I denna mening betyder ordet kontinuitet, naturligtvis, icke en ståndigt fortgående utveckling, en oupphörlig öfvergång från ett lågre stadium till ett högre, utan ett åkta kinesiskt stillastående eller, om någon rörelse skall vara, ett tillhakacåanda till utnåtta aah fåråldrada farmar