Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1851, sida 1

Den strånghet, hvarmed den gamle Ritter va kade öfver sin dotter, var allmånt bekant. Hon sågs aldrig utan vid hans sida; men hon tycktes ej kånna något tvång dervid: hon talade mildt och vånligt med alla, och fadrens strånga allvar och dysterhet lade inga band på hennes lifliga och barnsliga munterhet. Under de dagliga bordressonemangerna hade grefve Fritz mårkt, att hon icke saknade smak och bildning; hon var bekant med den nyare tidens båsta litteråra arbeten i de flesta språk; men den anspråkslöshet och rena naturlighet, hvarmed hon fritt och öppenhjertigt yttrade sig, gjorde henne mest af allt ålskvård. De artigheter och det smicker, hon dagligen fick höra, hade hon en viss fårdighet att afleda och göra till skåmt; de många sörålskade blickar och tillochmed ej sårdeles blygsamma yttranden, som hon, oaktadt fadrens nårvaro, i sin ställning understundom blef utsatt får, tycktes hon i allmånhet antingen ej förstå eller fåsta uppmårksamhet på. Äfven grefve Fritz hade en dag förgåfves anvåndt all sin belefvenhet och tilltagsenhet, för att i fadrens nårvaro på ett blomstrande språk göra henne sin förklaring. Den ton, med hvilken hon tackade honom för hans alltför stora artighet, gjorde honom skamslat, och den låtthet, hvarmed hon sedan visste