Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1850, sida 1

— Jag vet, sade Lambert, lifvad af sin egen vrede. Jag känner det, olyckliga qvinna: det år samvetets röst som höjer sig inom dig, samvetsagg öfver att hafva sålt Raoulx, för att rådda en brottslig ålskare .. för att rådda denne man, . . . O! låtom oss icke tala om honom, ty jag skulle döda dig. Lambert tog ett steg för att aflågsna sig, men sade, i det han stannade: — Jag kånner mig lycklig att åtminstone hafva våckt samvetsförebråelser hos dig, . . . Dessa förebråelser, som nu sönderslita dig, skola oupphörligt ökas, når du ser Raoulrs fångenskap förlångas, hans process taga en elak vändning, och hans dom afkunnas; slutligen når du får se Raoulx bland andra carbonari uppstiga på schavotten, och dervid veta att du ensam åstadkommit allt detta. Djupa suckar uppstego ur Gilbertas bröst. Men midt under sin förfårliga ångslan, erfor hon beståndigt det obeståmda intryck som åsynen af Lambert våckt hos henne. Hon kastade en blick på honom .. och förvirrades af uttrycket i hans blickar och den fruktansvårda tonen i hans röst. — ÅD ni då, sade hoh, ni år ju äfven earbonari Jas har således äfven störtat er? — Ja ... ganska rått, ... störtat i dubbel mening. Derpå, återsallande i sina förra tankar, återtog han: — Raoulx . . . som älskade dig så högt. ... Raoulx, din fästman! — Ån ni då? ... sade hon åter. — Ah! jag, . .. jag år endast din broder. Efter dessa hastigt uttalade ord, störtade han utför trappan. Gilberta utropade : — Min broder!