Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1850, sida 1

passat på tlllfållet och gifvit Moses ett så kraftigt slag med min knytnåfve, att han i förvirringen glömde att skuffa mig tillbaka till Skotten. Detta mitt sjelfsörsvar hade imellertid för mig kunnat hafva de mest vådliga följder: hela hopen stormade nemligen nu låst på mig, och knuffar och slag rigtigt haglade ned på min arma lekamen. Imellertid hörde jag några starka röster med mycken bestämdhet ropa: skona lifvet, men slå sönder benen på honom! Nu slog man utaf mig hatten, och en stund bortåt flög den som en kastboll mellan Skottarnes clan och stammen Juda. Skummande af raseri, drypande af svett och nåstan fårdig att digna af mina anstrångningar, lopp jag efter den för mig alldeles oumbårliga hufvudbetåckningen och lyckades åfven slutligen att komma i besittning af densamma. Jag vågade emellertid icke att såtta den på mig, utan håll den fast i ena handen, under det jag med den andra sökte att vårja mig så godt jag förmådde. Ändtligen lyckades det mig, att, efter de oerhördaste anstrångningar och sedan jag i ordets vidstråcktaste bemårkelse blifvit mörbultad, i ett högst jåmmerligt tillstånd komma ut genom en sidodörr och befann mig kort derefter, haltande och pnstande, på gatan..JHAi FjD) —