Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1850, sida 1

De fyra sergenterne i Ia Rochelle. Af cClämenee Robert, (Forts. fr. N:o 291.) — Min Gud! mumlade Gilberta med djup ängslan— Ja, tillade Lambert, han trodde, att ni, såsom hans maka skulle i hans allvarliga och förbehållsamma karakter, som ånnu icke blottat sig för er, finna egenskaper, som skulle blifvit er dyrbara; hjertats godhet, en flåckfri och upphöjd sjål, en trofastbet trottsande hvarje pröfning; och i det lugna, fridfulla hemmet, skulle ni vid hans sida kånna er stolt och lycklig att tillhöra honom. . . . Sådana voro hans planer, sådana voro hans drömmar om lycka och storhet; sådan var den framtid, hvarom han anropade himlen. Gilberta, blek som döden, tryckte sig konvulsiviskt mot kaminen hvarpå hon stödde sig, och hennes tårlåsa Ögon stirrade ut i rymden. Men Lambert, som några ögonblick mildrat tonen i sin röst, då han talade om Raoulx, återtog med håftighet: —, Och hvad har ni gjort för honom, för all den kårlek han hyste för er, för all den lycka han i sin själ lofvade er? Jo, ni har angifvit honom. ... Ni vill degradera honom, kasta honom i en mörk fängelsehåla sramdraga honom såsom en afskyvärd brottsling för domstolarne, utsitta honom för påbelns skadeslada blickar; måhända blir han dömd till döden och öfverlemnad i bödelns hånder! — O, för Guds skull tig! sade Gilberta med qväfd röst. Jag vet icke hvad som föregår inom mig, . ... Jag år rådd. . . . Jag båfvar. . . .