Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1850, sida 1

Nn — Jag kan icke tvisla derpå: denna röst inpråglade sig så i milt minne, att jag aldrig kan glömma den, I och för öfrigt voro hans ord i dag desamma som då. — Och du vet ingenting mer? — Nej, så vida det icke var ett inbillningsfoster : ty första gången var det endast en skugga som visade sig, och nu en form som var ganska otydlig. — I alla fall skulle det nu vara allt för sent att hinna upp honom. — Hvad år nu att göra? fråga de sammansvurne. — Åh, vi skola icke mer tånka derpå, sade Bories. Når man icke kan handla, lånar det icke mödan att grubbla; den tid man anvånder att tånka på en förfluten håndelse år förlorad får hvad som återstår att göra. Låt oss glömma denne fråmling. Chefens befallning åtlyddes genast. Den okåndes ord buro verkligen en prågel af sanning och trovårdighet, hvarföre de ock voro så mycket tjenligare att dölja en fiende. . . . Men någon öfverdrifven försigtighet var icke carbonaris fel, och de fortsatte verkeligen sina tillrustningar, uten att vidare tånka på denna håndelse. Alla nattbröderne nedstego nu i den underjordiska grottan. . Denna ödsliga och mörka håla, ånnu dystrare genom sina åldriga murgrönbeklädda klippvåggar hvarest det ensamma ljuset här och der kastade santastiska strålar på stålet och den kristalliserade saltpettern, denna underjordiska arsenal, uppfylld af sekelsgamla srafyar och nu befolkad af mån, drömmande om kåmpalekar och Segrar, framstod i ett beundransvårdt och mystiskt majeståt. Det gifves verkligen heliga stållen. Denna grotta, der en gång Barbarer, som skulle öfversvämma det civiliserade Eurepa, firade sin gudstjenst, tycktes endast hafva biber ållit sig genom sekler, för att blifva