Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1850, sida 1

HBruyttaren stannade med största lugn framför den unga gruppen, inom skotthåll för den pistol, som Bories höll i handen, och sade: — J åren mycket unga, mina vänner. Man kan icke konspirera med sådan oförsigtighet: . . . J hafven en skyldtvakt, som örvergifver sin post, för att Springa efter sin egen skugga; och två steg hårifrån hafven J förlorat en dolk, hvars klinga man ser blixtra i gråset. Frukten dock ingenting af mig ... högt skall jag ingenting såga, men i tysthet skall jag bedsa Gud, att han kröner ert företag med framgång. Derefter aflågsnade sig ryttaren, innan man hunnit fatta beslut att arrestera honom. De sammansvurne, helt bestörta öfver denna föresteelse, ärnade just gifva luft åt sin oro, då Raoulx lisligt yttrade: Iag känner denna röst. oo — Nå, såg då fort, hvem år denne man? ropade hans kamrater. Kan man såtta tro till hans ord, eller skola vi Sskynda efter honom? . Ö Det vet jag inte säkert, svarade Raoulx; men Jag tror att vi kunna vara trygga för honom, ty ban har redan långe kånt våra förslager utan att missbruka denna kånnedom. . . . Ja, det var beståmdt han. fl — Hvad vill du såga dermed? frågade chefen. — Du mins såkert, Bories, huru vi berättade dig, att vi, Pommier, Goubin och jag, en gång sutto på stranden och talade oförsigtigt om carbonarismens anda och afsigter, och att vi då sågo en skugga afteckna sig vid våra fötter, i solen, samt att, då en båt några Ögonblick derefter gled fram utefter stranden, en röst bakifrån seglet sade oss, att vår hemlighet vore förvarade hos en vån. I — Nå, var detta denne ryttare? I