desvI3) PCULORTALLSHA. Den aristokratiska afdelningen år den ojemnförligt minsta och obetydligaste af de tre, samt består hufvudsakligen dels af sådana adelsmån, som genom sin rikdom, sin embetsmannavårdighet o. d. ingenting komma att förlora genom sammansmåltningen med pluto-byråkratien, och som vilja en rensning eller utgallring inom adelsständet: — dels af sådana, som af ungdomlig korttänkthet eller, råttare, tanklöshet icke inse, hvad denna sammansmåltning, denna utgallring bår i sitt sköte. Denna afdelning har, såsom rått och tillbörligt år, det pratsaliga, hetsiga, obetånksamma Dagligt Allehanda (Aftonposten) till sin organ. Regeringspartiet år det namn, som denna afdelning mest ålskar att båra. Når konungens verkliga tanke om det hvilande förslaget började blifva bekant, sårdeles efter throntalets upplåsande, skiljde sig flera anhångare från denna redan förut fåtaliga afdelning, hvilket, såsom tidningslåsare kånna, ingalunda bidrog att lugna eller askyla den hetlefrade Åstonposten. — Afdelningen år numera af ingen betydenhet; och det förljudes tillochmed att dess organ möjligen skall -gå upp utiBore, på samma sått som dess anhångare ville införlifvas med -förmögenheten och bildningen.Mera vigtig år den byråkratiska afdelningen af de grå; icke i följd af någon sårdeles talrikhet, utan i följd af det inflytande på individerna, som embetsmannamyndigheten alltid medför. Dess organ år Bore. Denna tidning år en trogen afspegling af parti-afdelningens skaplynne. Medan Aftonposten såger rent ut, att det hvilande förslaget år det båsta möjliga, ordar Bore så hår: förslaget år visserligen ganska uselt, det kan ej förnekas; men . . (mellanrummet hår år fyldt med mer eller mindre låsligt sammanhångande resonnemanger) . . . . men det år åndå rått bra. Tidningens uppsatser åro samtligen hållna i en anspråksfull, kall, långslåpig stil, beråknad att i enfalldigt folks ågon gålla såsom lård, grundlig och bevisande. Vi hafva ett par gånger tagit oss friheten ådagalågga, huru hårmed råtteligen förhåller sig. Som sagdt år, saknar icke denna afdelning inflytande, ehuru dess organ, Bore, år och såkerligen förblifver en af folket okånd storhet. — Är det sannt, hvad som förtäljes om Aftonpostens uppgående i Bore, så kommer troligen mellan dessa båda samma förhållande till stånd, som egde rum mellan Axel Oxenstjerna och Gustaf II Adolf: Bores köld och Aftonpostens hetta inverka då på hvarandra ömsesidigt. En viss ljumhet torde hårigenom åstadkommas — sör folkets angelågenheter. Men allra vigtigast, allra inflytelserikast inom det grå partiet år den plutokratiska afdelningen, representerad af Aftonbladet. Afdelningens karakteristika lynne återgifves noga af denna tidning. Aftonbladets vacklande, indecision, brist på politisk beslutsamhet har sin förebild i plutokraternas, penningmånnens, bourgeoisiens stådse och åfverallt visade politiska opålitlighet. Vidare råder hos båda samma egennytta, samma afvoghet mot sann folklig frihet. Ingen har mera skadat den europeiska friheten ån plutokratien eller, såsom den också kallas, bourgeoisien: ingen har på de sista åren mera hindrat det svenska folkets frihetsenliga utveckling ån Aftonbladet. Bårande de liberalas fårger, låtsade det gå i spetsen för srihetskämparna hår i landet. Alla riktade blickarna på den förmenta anföraren, våntande på hans signal; ingen ville på ett bevåg börja manövren, för att icke möjligen förderfva alltsammans. Imellertid fingo Aftonposten och Bore i ostördt lugn expektorera sig i de amplaste loftal öfver det hvilande förslaget, uppgöra tabeller, som till ovederlagd evidens bevisade förslagets förmänlighet, sprida osåkerhet och förvirring i publikens tanke-och sinnesstämning. En och annan landsortstidning tillråttavisade likvål stundom de vårda stallbröderna, når de blefvo alltför oblygt nårgångna. Man började bli alltmera otålig. Aftonbladet sörhöll sig stilla och upprepade endast, gång efter annan: -jag kan ännu icke decidera mig,allt under det att det tillvitade svenska folket -lojhet-, obeslutsamhet, m. m. Når slutligen Aftonbladet trodde, att oron och ovissheten i sinnena hade nått sin erforderliga höjd, når det förmodade, att folket slutligen började såtta tro till de tidt och ofta upprepade beskyllningarna för lojhet och orkeslöshet, då uppstod Aftonbladet och förklarade, på de ömkligaste, vål tusen gånger af Astonposten och Bore omsagda skål, att det hade deciderat sig — för förslaget. Utråkningen var icke dålig och tiden icke illa vald. Men den fria landsortspressen slumrade icke. Det till hålften vunna sälttäget förlorades, och med detsamma 2 43 — —