Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1850, sida 1

hafvet, midt på en ljunghed, hår och der heströdd med klippor och planterade tråd, man redan kånner. Stranden, vanligtvis så öde på detta ställe, korssades nu af vandrare, hvilka alla styrde kosan åt samma håll, men med vissa afstånd sins emellan och på olika vågar. Allt som man nalkades kullen blef vågen såkrare att fårdas; tåta eklundar och granitblock dolde de obanade stigarne, som slingrade sig fram vid deras fot; den tjocka ljungen förhindrade hvarje buller. Naågre af de invigde hade iklådt sig en jagtdrågt, för att helt Öppet kunna båra sina gevår, och vara alldeles ogenerage. En del åtföljde kärror, öfvertäckta med frisk klåfver samt uppfyllda med gevår och sablar. Der kommo bönder bårande på ryggen korgar yllda med grönsaker. Der, kringvandrande kråmare, dignande under tyngden ad sina varupackar. Alla dessa voro endast förklädde carbonari. Korsarne och balarne innehöllo. under dubbla bottnar, pistoler, dolkar och andra krigsförnödenheter, Cedric och en annan carbonaro, begge två klådde som jagare, med bössan på axeln, gingo vakt på motsatta sidor om kullen, och hade uppsigt öfver det hela. Lösen var: Gud och Frankrike. Nymänen spridde ett svagt silfverskimmer öfver himmelen, utan att dock upplysa den lilla gångstigen; tystnaden stördes knappt genom ankomsten af alla dessa mån, hvilkas steg bortdogo i den mjuka ljungen. Då den mera framskridna natten lofvat mera trygghet, började man lossa vapnen.