Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1850, sida 1

— ———— — och stannade tillochmed i la Rochelle. Sedan han lemnat Baraderes hus satte han sig icke långt derifrån, på en bånk. Hår öfvertänkte han huru han skulle kunna tråffa Arthur diOberon, af hvars dom han var i besittning, för att nedstöta honom m-d carbonaris heliga vapen. Sannolikt skulle han tråffa honom vid ingången till skogen vid Saint-Pierre, dit han utan tvifvel skulle begifva sig vid nattbrödernes nåsta sammankomst. Lambert var en högst menniskoålskande man; han hade förstått att bevara sig för hvarje hånförelse af det bländande krigareyrket; att förneka sina egna bragder, får att i sin själ endast kunna prisa freden och arbetet. Han älskade sitt fådernesland och sin familj till den grad, att han, oaktadt de största faror, återvånde ur landsflykten, nedsatte sig i nårheten af sin födelsestad, genom hvars portar han icke vågade intråda, dolde sin åra uti en bondstuga och lefde endast af den lyckan, att på afstånd se den rökpelare som uppsteg från barndomshemmets härd. Men förstod han att älska, så förstod han ock att hata med samma styrka, och samma samvetslugn; föraktande allt som var lågt och elakt, yrkade han utan oro och samvetsaga på dess bestraffning. Sålunda hade han invigt den nedrige spionen Rutel åt döden, och råknade nu den vackre och stolte vicomte dOberons dagar. Hvad Gilberta beträssar, denna älskade men brottsliga syster, visste han icke ännu, om han borde fördöma eller beklaga henne och försökte derföre med all makt att aflågsna henne ur sina tankar. .. Under det han satt i dessa djupa och dystra tansar, nalkades någon och stannade framför honom; an upplystade hufvudet, och fattades af en smärtsam örelse då han Såg alt det var Raoulx. i