Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1850, sida 1

aaa — I och absolutism. Furst Metternich och hans lårjungar försåkrade, trodde kanske äfven, att dessa båda elementer voro faktiskt och oupplösligt sammanvuxna och för evigt sammanSmålta. Så syntes det ock i sjelfva verket. Angrep man den oinskrånkta makten, så åberopade den sig på sin legimitet; sattes åter denna legimitet i fråga, så var den oinskrånkta makten straxt till hands får att nedslä hvarje tvilfvel. Men absolutismen år ej legitim; den I legitima furstemagten år ej absolut. Historien lemnar aldrig ett brott emot begreppen ohåmnadt. Monarkien, sådan den tredje Franska revolutionen fann den i det civiliserade Europa, tackar seodalstånden, med hvilka hon afslöt valkapitulationer sör sin makt; men denna mwakts utvidgning år hon skyldig tredje ständet, som hjelpte henne att sånderrifva valkavitulationerna. Tredje ståndet framhöll monarkien till vårn emot adelsvåldet och prestvåäldet. Detta stånd lofvade och garanterade lydnad och penningar, men fordrade derför att få vara ostördt i sin idoghet och oantastadt i sin tro. Der, hvarest man någorlunda årligt uppfyllde dessa fordringar, förblef ståndet troget och stilla, men der man åter skamlöst be drog, fordrade det garantier. Detta var åndamålet eller åtminstone följden af alla tidigare revolutioner. Sådan afhandling emellan furstemakten och det tredje ståndet, tydligen uttalad i den Danska konungalagen, låg öfverallt till grund för de två sista ärhundradenas historia. Men dessa inskrånkningar blefvo obehagliga för furstarna; antingen förvägrade de alldeles desse garantier eller gjorde de dem illusoriska. De låto servila råttslårare deducera och bevisa den gudomliga råttigheten. Legitimiteten borde vara ett smicker får feodalaristokratien och ett noli me tangere för bourgoisien. Då kom Mars. Det tredje ståndet, förbundet med och understådt af det sjerde, höjde sig i Tyskland och bjöd furstemakten spetsen. Man förliktes. Lätom oss, sade folken till furstarne, såtta skiljedomare emellan eder och oss. Kasta ifrån er eder råttstitel, vi vilja gifva eder en båttre, vår vilja! Monarkiens gamla fiender: kyrkan och adelsvåldet begrepo tingens låge, de insågo att monarkiens sastaste stöd vacklade, men att om enighet kunde ega bestånd, skulle monarkien lemna plats för en ånnu starkare makt. De handlade också hårefter. De trångde sig såsom trogna vänner och rädgifvare kring thronen och funno gehör. Skiljodomrarne, det nya husets byggmåstare, blefvo, med list och våld aflågsnade. Sådant skedde natur, ligtvis ej utan att vånda upp och ner på lag och rått. Hårpå följde ett olyckligt chaos och tusendetals förödelser, lika förstörande som i i halfva revolutionens stormperiod varit. ? . . Ur denna råttigheternas chaos år monarkien framgången, ej såsom segervinnare utan såsom slaf under en ny makt, eller koalitionen emellan kyrkan, den med de stående I hårarne sammanvexta feodalaristokratien och ; plutokratien. Kyrkan vill mörker och okuni nighet, aristokratien privilegier, börsen lugn och tillintetgörelse af de hotande associatioI nerne. Den gemensamma firman år -ord1 —k —