vid nåsan af den unga slopen — sörestållen er alltsammans så förhatligt som möjligt, så I hafven j bilden af det, hvartill jag var ögonvittne. Nå, smaklig måltid! tånkte jag. Välbekomme er, Preussare, sörhånelsen, och er, Österrikare, prygelstrasset! Många af de preussiska underossieerarna åro gifta. Dessa åro tvungna att genomsnoka hvar I vrå, der de kun a finna något att kapa åt sig. Ty för sin knappa sold kunna de nåppeligen få en sup till sin ankarstock. På detta sått måste åter de stackars rekryterna sitta imelJan, och Gud nåde den, som håndelsevis sjelf år en fattig satan och ingenting har att smörja med: han blir alltid småaktigt måstrad, förtryckt och bestraffad. Jag har några gånger betraktat sådana moraliska, moderna pinobånkar; hvilket år så mycket mera upprörande, som rekryten ofta år en bildad och duglig handtverkare och underofficeraren en rå grobian, som, emedan han hade någon utsigt att blifva en duglig arbetare, valde att blifva soldat, som från abe-boken gått till dynggrepen och från dynggrepen till gevåret, som från sin koja eller by marcherat direkte in i regimentet. Når nu en sådan person gifter sig och får en rekryt, som icke kan smörja, då höras ofta sådana ord som dessa: rrått! eller ska brunstekta — — — —fara i dig. Står inte den dummerjöns, som han skulle nysta garn! Håll fast i gevåret! det går inte sönder! Tror du, skråddare, att du har en nål i handen? Skomakare, har du beck i nåfvarne? Det går ju som: kommer jag inte i dag, så kommer jag i morgon. Skyldra raskt: Ett, tu! Om der vore en risp, eller der funnes något att åta, så ginge det väl båttre o. 5. V. Allt detta år beledsagadt af hånande och ursinniga miner, rystningar, puffar och stötar; och intet ljud, ingen rörelse, ingen föråndring i ansigtet må höras eller synas. Der finnas visserligen undantag bland underofficerarna; jag har sjell sett en, under hvars ledning hela afdelningen exercerade med muntra, vånliga miner; men sådant hår till sållsyntheterna och man kan icke göra råkning på att erhålla en sådan. (Forts.)