Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1850, sida 2

Då Arthur, efter soireens slut, äterkom, sann han Gilberta liggande orörlig vid tröskeln till sitt rum. Hans första rörelse var ett ömt och uppriktigt medlidande för detta barn, som utan tvifvel blifvit lockad ånda dit af en blind passion för honom. Men då han upplyftade Gilberta i sina armar, varseblef han Carbonari-kortet, som den unga flickan håll fast inneslutet i sin ena hand. Han igenkånde af Nattbrådrasållskapets tecken, att det var ett kallelsekort, hvarpå stjernornas antal och stållning borde angifva dagen och stållet för sammankomsten, men utan att uppmårksammare undersöka det. Bestört och orolig öfver att se detta anklagande vittne på detta stålle, och dertill framskaffadt på ett så oklokt sått, underlåt han helt och hållet att göra sig underråttad om tecknens betydelse, och skyndade sig att uppbrånna kortet vid sitt vaxljus. Derpå återvånde han till Gilberta, hvars nårvaro han nu tydligen kunde förklara, emedan bon, utan tvifvel, för att uppsöka honom, endast gifvit vika för en bön af någon Carbonari, säkerligen Raoulx,... och åtagit sig kommissionen utan att kånna faran deraf. Den unga flickan hade erhållit ett svårt sår,