Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1850, sida 1

En Norsk arbetares, Bernhard Hansens, föredrag i Fredrikshall d. 27 Okt. d. å (Forts. och slut fr. N:o 257.) Från ett visst håll har man påstått, att allt år bra som det år, och att staten styres oklanderligt af de individer i hvilkas händer makten är lagd. Hvilken osanning! Man har yttrat tvifvel om det år en god styrelse, når man med lugn hörer klagas öfver penningebrist och låter det gedigna silfret, som ligger i dagen, vara orördt, blott derföre, att, som det heter, silfververket skall drifvas bergsmansmåssigt, det vill återigen såga, att en talrik tjenstemannaskara derigenom kan finna riklig nåring. Men den som år ut och år in ville gömma sitt silfvermynt på kistbotten och låna papperspenningar af andra mot hög rånta, skulle med råtta blifva ansedd som vriden i hufvudet. Vidare har man klagat öfver, att präktiga palatser byggas för förbrytare, och att en så faderlig omsorg visas, för att skaffa desse mat och klåder, medan flitige arbetare ofta sakna både hem och föda. Så får det icke fortfara, det bår göras mer för den sattige och frie arbetaren, och mindre för förbrytaren, då år förhållandet riktigt. Arbetaren klagar dfver den låga dagspenningen, som icke såtter honom i stånd att skydda hustru och barn från att lida nöd, och det år bevis nog på, att denna klagan icke år obillig. Men huru skall det låta sig göra att få dagspenningen förhöjd, utan genom hotelser af det råa våldet eller genom att komma de rikes egendom för nåra? Bland flera medel gifves det ett, nemligen att hindra tillströmmandet till ståderna af ledigt arbetsfolk från landet, så som det nu sker, och detta kan endast ske derigenom, att den fattigare delens af landtallmogen och husmånnerne vilkor förbåttras, så att de icke behöfva vandra ut för att söka arbete. Till hvarje företag behöfves kapital, och penningar hafva vi nu för tiden ganska obetydligt. Dock kan man icke såga, att detta år regeringens fel; man ser likvål med hvarje dag exempel på, att huru god, ärlig och rättskassens en man ån må vara, unnar han sig dock sjelf båst, och om äfven vär regering uteslutande bestode af årliga och råttskaffens mån, så år det ju, så långe blott embetsmån och rikt folk våljas till medlemmar af densamma, deras egen fördel, att de så mycket som möjligt skaffa myntet ett högre vårde. Embetsmannen som detta oaktadt har sin vissa lika stora lön, drager ju då större fördel deraf och om han får något öfver af lånen, så erhåller han genom utlåningen deraf högre råntor, likaså kapitalisterne. Derföre år det, som sagdt år, sådanes vinst, att icke för mycket penningar finnas i landet samt att arbetslönerna ej stiga för högt. Dock måste man ,erkånna, att under sednaste tiden något år gjordt för att skassa penningar i landet och ,upphjelpa rörelsen; man har nemligen tråffat en öfverenskommelse med några engelska bankirer, om att inråtta en diskontobank i Christiania, med en fond af två millioner. Men arbetarnes förnåmsta och vigtigaste fordran år, att allmän och direkt rösträtt införes i stållet för det förvånda valsystemet, I . I