Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 november 1850, sida 1

————— — ———— De gingo ut ur skogen och togo en genvåg, som ledde till slottet. Vågen var alldeles öde, slottsportarne stängda och den unge mannen i tornet var den enda, som kunde blifva dem varse. De nalkades långsamt. Edith betraktade bakom sin slöja den vackra fången, hvars blickar följde alla hennes rårelser. På något afstånd plockade hon en hel mångd vilda blommor; då hon hade hånderna fulla af svårdsliljor, prestkragar och vilda törnrosor, kort sagdt af alla de blommor, som så herrligt och skönt betåcka jorden, bildade hon deraf en krona med tillbjelp af några stjelkar bladsåf, och upphångde den under fångens fönster, Den unge mannen lutade sig i detta ögonblick så mycket som möjligt utom fönsterkarmen, och slåppte framför Ediths fötter ett väl sammanviket papper. Denna pant upptogs med mycken liflighet af den unga flickan. Edith och hennes följeslagerska stodo några ögonblick stumma och förlägna vid detta tydliga tecken till det hemliga förstånd, som så osörmårkt uppkommit mellan dem och torninnevånaren.