tunde vål också finna vågen hit. Icke heler år det godt att veta hvad vår granne svensken skulle göra i ett dylikt falls Vi hafva dock redan erhållit något godt, ty vi kunna hysa en såker förhoppning, att ån en sång i tiden få det båttre, då man förr såg let år från år blifva vårre, utan att man tånkte på någon föråndring. Vi böra söka att bringa det derhån, att föreningarne utgöra något verkligt imponerande, ty då först kunna vi vara såkra på att blifva hårda. Så betedde sig åfven vår konung förlidet år, når han skulle måkla emellan Danskarne och Tyskarne; han förlade nemligen en krigshår i Skåne. Hans ord skulle vål varit lika råttvisa och sanna utan denna demonstration, men de hafva alltid en förundransvärd vigt, når man har styrkan med sig. Och vi åro dessutom icke de ende, som stråfva framåt i denna riktning, utan genom hela Europa går en måktig rörelse för frihetens sak. Det år i synnerhet Frankrike, Tyskland och Italien som deltaga deruti, ja, socialismen har tillochmed trångt sig till det inre af Ryssland, och håller på att der underminera det bestående. Thranes agitation år dock icke alldeles likartad med den i Frankrike, emedan de förtryckta klasserna i detta land luta till kommunismens grundsatser, hvilka åro outförbara under de förhållande som hos oss ega rum; ty hår i landet gifves det icke något egentligt proletariat, utan agitationen måste söka sin numeriska styrka hos en arbetsklass, som också har något att förlora. Icke destomindre hörer man ofta den beskyllningen höjas mot arbetareföreningarne; att de hafva för afsigt att kringskåra de rike och ösyerlemna all egendom i arbetarnes hånder får att delas. Detta år grundfalskt, och endast ett foster af harhjertade penningemåns inbillning. Ingenting beråttigar till en sådan tro om föreningarne och deras mål; tendensen i arbetareföreningarnes blad, de enskildta föreningarnes upptrådande, bevisa ju precist motsatsen. Arbetarne fordra blott förbättrade vilkor, en sörnuftig solklig likhet, och en proportionerlig andel i statens styrelse.