KorrespondensParis den 7 November 1850. Ju nårmare vi nalkas tidpunkten för öppnandet af nationalförsamlingen, ju allvarligare tyckas kämparne af de olika särgorna rusta sig till den parlamentariska striden. Tidningarne sysselsåtta sig redan på förhand med långa artiklar om det buller och den håltighet, som såkert icke kommer att uteblifva, i fall majoriteten våcker fråga dels om revuerna vid Versaille och dels om det sista ministerombytet. De förut så lierade makterna, Tuillerierna och Elyse, äro nu i uppenbar fejd. Handsken år kastad och kampen tyckes blifva ailvarsam nog. General Changarnier har sitt stöd och sin förhoppning på pluraliteten inom nationalförsamlingen; republikens president kan ånnu söka sitt skydd uti konstitutionen. Skulle den sistnåmnde finna för odt att fråntaga generalen sitt kommando öfver trupperna. så kan nationalförsamlingen gifva honom öfverbefålet vid det legislativa palatset. På detta sått skulle tvenne fiendtliga armåer blifva posterade på hvarje sida om Concordia-bron, och en ny revolutionsdag vore öppnad. Skulle partierna börja striden, år det naturligt att de föresatt sig att våga allt, åfven den ovissa och kanske farliga utgången af ett medborgarkrig; men — kunna de vål våga det? Emellertid tyckas de vilja genom tått upprepade knappnålsstygn förmå presidenten till något stort och djerft anfall mot konstitutionen, då möjligtvis de sjelfva vilja begagna tillfållet för att grunda en ny restauration. Emellan de olika partiernas konspirationsplaner finnes dock en annan, en större makt, som heter folket och som, hvad man ån må såga, år den asgörande domaren. Det vore tid att sluta med alla dessa intriger, hvilka långe nog hållit Frankrike i ovisshet och ångslan. Det vore tid att antaga en öppen, liberal och framåtgående politik, som genom sin styrka och sina sanna vålgörande verkningar bildade ett skyddsvårn mot kotteriernas ståmplingar, mot majoritetens försök. Med ett ord: det vore tid att med allvar hånsluta sig till folket. — Nationens representanter låra talrikt hafva infunnit sig i hufvudstaden, efter slutade ferier, och man våntar således att nåsta Måndag få se legislativa församligen på det nårmaste fulltalig. Emellertid fröjdar sig Paris åt sina nöjen och lustbarheter med sitt vanliga behagliga småleende. I utbyte mot de kyliga dagar Oktober månad medförde, har November allt hittills helsat oss med den ,klaraste luft och omkring 15 a 17 graders vårme. Marken å år ånnu grön många af tråden hafva icke ännu afkastat sin sommarskrud. De i rödt skiftande bladen, nåra att falla af, tyckas, lifvade och återhållne af den gyllene solen, hafva beslutat sig att ånnu någon tid qrardröja, sör att med sina lummiga kronor i det långsta fröjda menniskans blickar. -La jeune Francehängifver sig också ånnu med hela värman af sin eldiga natur åt det oemotståndliga behaget af sommarns prolongation. Irådgärdar och parker hvimla af det yngre slågtets stojande medlemmar, under det de vackra mödrarne med leende blickar fröjda sig ät barnens ystra språng. Förliden Söndag var en större fest arrangerad på Marssåltet. Denna bestod i konstridning af