Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1850, sida 1

—— — — ca — m oc brukaren från dess yta framskaffar de naturens alster, som utgöra våra dagliga behof; vetenskapsmannen, som efterforskar naturens fördolda lagar; låkaren, som strider med döden om dess rof; låraren, som visar oss pligtens våg; skalden och konstnåren, som höja skönhetssinnet; uppfostrarn, som bildar det uppvåxande slågtet: med ett ord, hvar och en på sin plats i samhållet, månne de icke alla i lika mån verka för samhållets bestånd, utveckling och förkofran, utan annan skiljaktighet i graden ån den som stådse eger rum individerna emellan, och år icke hvarje lånk i kedjan lika oumbårlig för det helas sammanhållning. Kan det ej nekas, att detta slags bidrag till samhållets gagn åro de egentliga och vigtigaste, så måste det ock medgifvas att skattebidragen, långt ifrån att vara de enda eller ens de förnämsta, tvärtom åro af en högst underordnad betydelse. Men, invåndes, de åro likväål, nödvändiga, äfven de; och om allt annat väger jemnt, utgöra de ett plus på deras sida, som draga största bördan af dem.Låt se. Enligt Den Conservatives äsigt skulle staten betraktas som ett aktiebolag, i hvilket hvar och en röstade efter insats. Men om nu denna insats år godtgjord redan innan det kommer till frågan om deltagande i statens allmånna angelågenheter, så bör den ju ej i den frågan beråttiga, till några exklusiva anspråk? Så anse vi förhållandet vara: den som betalar hög skatt går det, emedan han har mycket för hvilket han tar samhållets skydd i anspråk; den mindre betalande har i samma mån mindre att begära skydd för. Således går den råkningen ihop, utan att röstråtten i statsvårfven behöfver anlitas. Skulle emellertid denna åndå beråknas efter bidrag, så borde ju alla sådana upptagas, ej allenast de efter debetsedeln erlagda, utan åfven såvål de ofvan nåmnda indirekta genom arbete som de på samma våg kontant erlagda genom förbrukning af förtullade eller på annat sått med afgifter till staten belagda artiklar. Omöjligheten att taga reda på hvars och ens på sådant sått uppkomna statsbidrag utgår intet skål emot principens konseqventa tilllåmpning, men vål emot hela principen Sels. Någon skulle måhånda enfaldeligen invånda, att då ifrågavarande råttigheter lika uteslutas för alla, blir förhållandet detsamma som om de beråknades för alla, ty det blefve åndå öfverskottet som afgjorde utslaget. Ingalunda, ty härtill erfordrades att alla röstkategorier antingen hade sins emellan lika antal medlemmar eller vore inom sig jemnt lika delade till åsigterna, hvilket på långt når icke år förhållandet. Antag t. ex. att i ett samhålle om 100 röstberäåttigade medlemmar 90 hade en röst hvardera, men de andra 10 hade 9 hvardera, så behöfde de tio blott en med sig af de nittio för att utgöra pluralitet; men gif hvardera en röst till, så behåfde de gynnade 21 med sig för samma åndamål; gif 2 till, och 27 erfordras o. s. v. Vore derföre blott fråga om att tilldela de rike så mycket högre röstrått, som deras högre skattebidrag verkligen kunde beråttiga till, så skulle de sjelfve vara de första att afsåga sig tillökningen i anseende tlll dess obetydlighet. — r LC