Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1850, sida 1

— Åh! inte år det så besynnerligt, — sade Cilberta. — Pommier, Raoulk och Goubin, alla tre underofsicerare i samma regemente och dessutom intima vänner, hafva gjort sig till en vana att ganska ofta, tillochmed om vintern, taga en promenad vid Roche des Fades; och emedan vi nu samtyckt att göra en promenad med dem under dessa vackra dagar, så har det naturligtvis fallit dem in alla tre att vålja detta stålle. — Det år sannolikt, — sade Eglantine. — De hafva varit så lycklige hår såsom vånner, att de äfven hår vilja njuta lyckan såsom ålskare. — Men det besynnerligaste år, — återtog Gilberta, — att de icke komma. — Ja, och att de bryta sitt löfte alla tre på en gång! — tillade Martha. — Jag förstår det icke, hvad Raoulx betråffar, — sade Gilberta; — han var så entrågen i sina böner får detta måte. — AÅh:ja, Raoulx år din slaf, — sade Eglantine. — Hela timmar kan han promenera framför din faders timmermansverkstad . . . och får ofta nog icke se annat ån plankor eller håra annat ån hammarslag ... oåndligt lycklig om du vårdigas visa dig en enda minut i fönstret. Roche des Fåes.