Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1850, sida 1

vi ändå alltid i henne finna bilden af en liten mild, ren och ålskande maka. Eglantine, den yngsta af dem, och ånnu nåstan ett barn, hade en klen våxt; hennes hy var genomskinligt hvit, ansigtet rått vackert, men i dess drag målades en ytterlig och alltför tidigt utbildad kånslighet. — Det år åndå bra besynnerligt det som hånder oss, — sade Martha, — våra tre ålskare ... — Våra fåstmån, — afbröt Gilberta. — Raouk har fått löfte på min hand af pappa. — Ja, så var också min mening, — återtog Martha. — Min Gud! skulle jag samtycka att Promenera ute på landet med hr Pommier, om det icke vore beståmdt, att han skulle gifta sig med mig, och om jag icke hoppades vinna mammas bifall? ... — Än jag då! — sade Eglantine, — hr Goubin har vål aldrig talat med mig, hvarken om kårlek eller om åktenskap ... Men eftersom ni såger, att han kommer hit för min skull. . . . — Ja visst går han det. — Då förklarar han sig vål långre fram . . och då år det ju detsamma. — Men, — återtog Martha, — som jag nyss sade, så år det bra besynnerligt att våra ålskare just ståmt måte med oss på ett och samma stålle.