Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1850, sida 2

sakta, i det han hopknåppte hånderna; — Gud vålsigne eder, som haft medlidande med min smårta ! — Maurice, — sade fru Durpert, med en röst, som hon förgåfves sökte göra lugn, — jag år rådd, jag darrar! . . . Om någon sett er intråda hit vid denna tid... skulle jag vara förlorad! Maurice håll henne innesluten i sin famn, tryckt mot sitt hjerta, utan att hon tånkte på att lösgöra sig. — Ack! om ni visste, Angelina, huru högt jag ålskar er! — hviskade han, tryckande sina låppar på den unga qvinnans blonda hår. — Maurice, — sade Angelina med mildhet, — hvad år det för en stor sorg, som nedtrycker er, er, som jag skulle vilja lyckliggöra, på bekostnad af hela mitt lifs lycka? — O, Gud! — återtog Maurice, hvilken dessa ord gjorde uppmårksam på sin sörsärliga belågenhet: och, böjande sig djupt för denna unga qvinna, upprepade han tröstlöst två gånger: — Angelina! ... Angelina! . Då hon betraktade honom med ett uttryck af ömt medlidande, sammanknåppte han sina hånder, dolde sitt ansigte i vecken af fru Durperts klådning och sade till henne: — Ni skall fly långt ifrån mig, når ni fått