Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1850, sida 2

FS Omhyålsaingen i Köpenhamn var förberedd sedan flera år. Alldeles såsom i Tyskland kåmpade derstådes ett liberalt parti, som fordrade en konstitutionell stats råttigheter och I friheter, mot den patriarkaliska monarkien, hvilken 1823 hade beviljat provinciallandtdagar för öarna, Jutland, hertigdömena och Lauenburg. Alldeles såsom i Tyskland gick det långtansfulla ropet efter enhet också genom de tre skandinaviska rikena och enthusiasmerade universiteternas ungdom till skandinaviska förbund, sammankomster och föreningsfester; på samma sått som hos oss, men mindre strånga, föllo straffen dfver dessa danska demagoger?e, då deras eldiga och srisinnade talare vid fester och sammankomster eller uti pressen, hvilken stod under polisens uppsigt men icke under censur, angrepo regeringen 2) och fördåmde de bestående förhållandena. Sinnesståmningen inom Danmark var före år 1848 på det högsta uppretad; men SlesvigHolstein var den stora afloppskanalen för inre missnöje. De danska srihetsmånnen hade svurit att gifva Slesvig i morgongåfva åt den skandinaviska enheten, och hela deras kraft uttömde sig i hatet mot den motstråfviga tyska befolkningen, hvilken håll sina oförytterliga landsråttigheter på gulnadt pergament och sin vilja, i egenskap af ett lefvande (lebendiges) folk, såsom banr imot de danska saliggörarna (Seligmacher) 3). Då konung Christian VIII. dog och nåstan vid samma tid februarirevolutionen sånde sina äskor ut Öfver halfva verldsdelen, uppstod i Köpenhamn en folkrörelse, hvilken bragte pressens och det unga Danmarks (Jungdånenthums) korysker i spetsen för statsstyrelsen, men tillika åfven antånde kriget i Slesvig 4). Nu, skulle man hafva trott, var stunden inne, då den skandinaviska enheten borde blifva en sanning, då den store Waldemars tider skulle återkomma, eller Margarethas, denna Nordens Semiramis, som fordom i Calmar förenade de tre rikena för evårdliga tider 5). ligga i vissa tidningars intresse — icke blott derför att de åro svenska — att taga bladet från munnen i fråga om den hår i öfversåttning meddelade artikeln. 2) Såsom hvarochen minns, förekommo aldrig några angrepp mot regeringen; dertill egde de s. k. -demagogerna både för mycken klokhet och för mycken grannlagenhet. 3) Man ser af denna tirad, att artikelsörsattaren — vare sig att han vistas i Stockholm eller annorstådes — år en renhårig Slesvig-Holsteinare. Ett -lefvandesolk eger såsom man finner, råttighet att göra sin vilja gållande mot det gemensamma fåderneslandets regering; ett dådt folks råttigheter nåmnas ej. Likaså förgåter den opartiske författaren att framhålla de augustenborgska uppviglarna i motsats till de danska -saliggörarna--. 4) Denna folkrörelse, hvilken förskaffade Danmark, hertigdömena inberåknade, en folklig på demokratisk grundval hvilande försattning-, såsom försattaren sjelf kallar dem, eggade således de slesvigholsteinska demokraterna till krig. Förunderligt! Den patriarkaliskamonarkiens godtycke uthärdade de der demokraterna; den konstitutionellas frihet kunde de icke fördraga. Det var kanske för mycken esalighetsör demokraterna? — Om man singe såga, att dynastiska intressen (men icke den der rsolkrörelsen:) upptåndt kriget, så vore allting lättare att sörklara. 5) Låsaren torde erinra sig, att Michelis yttranden icke föllo fullt så hänligt, så långe han trodde sig ega anledning att frukta I en allvarsam inblandning från svensk-nori ska sidan. Nu år Michel trygg från det hållet. ——— TTT———— —