Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1850, sida 1

Hr Durpert, som hittills våndt ryggen åt Barberousse, såg nu honom för första gången. De helsade på hvarandra. Barberousse fortfor, våndande sig till sin såkallade vån: — Du borde gå ut litet, min kåre Maurice, t. ex. till hamnen, eller taga en promenad på batteriet, för att håmta frisk luft; vanligtvis, som du vet, har detta lyckats förträfsligt. — Är ni ofta, min båste grefve, utsatt för illamående af detta slag? — frågade hr Durpert. — Ja, stundom känner jag smårtor ... —Nevralgiska, — tillade Barberousse håftigt, emedan han såg sin vån leta efter något passande ord. — Nej, — sade Maurice, såttande sig, — jag önskar hellre att stanna inne, och dessutom har jag alltför sållan den stora lyckan af eder visit, för att ej hellre njuta deraf. Var så god och tag plats. — Du kan gifva mig en cigarr, — sade Barberousse, hvilken gerna ville kalla Maurice du i bankirens nårvaro, för att visa honom, hvilken grad af förtrolighet, som herrskade emellan honom och grefven. — Får öfrigt, — tillade han, mottagande den cigarr, som den unge grefven machinmåssigt räckte honom, — låg det en liten egoism i min proposition; man