Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1850, sida 1

Träsningen vid Midsunde. (Forts. fr. N:o 222). Imellertid hade vårdkasarne blifvit tånda; tredje, jågarkorpsen kastade sig bakom håckar och löpgrafvar i vår första stållning vid Langsee; 4 kanoner körde upp på höjderna. Der hafva vi de svarta djeflarne, sade soldaterne helt glade; det blef stånd i striden. Klockan var inemot 2. Allt fler och fler fiendtliga trupper visade sig. Holsteinarnes artilleri hade åndtligen åfven dfvervunnit svårigheterne vid förhuggningarne och groparne ösver vågarne och kunde begynna att låta sitt grofva artilleri spela. Den fiendtliga hufvudstyrkan, gick igenom Kosel, hvarest den mähånda väntade att ötverrumpla några af vårt folk. Holsteinarne plundrade litet hår och der och voro mycket öfvermodiga. I dag bår det till Midsunde, i morgon till Slesvig koch Flensburg! 2 ropade de till bönderna och ville såtta eld på Danskarnes stallar, men afstodo derifrån på böndernas begåran, emot desses löfte att nedrifva dem. En trupp skyttar gick öfver Koselån på en stenbro och kastade sig i snaren vid åloppet, eller stormade fram på de ostliga höjderna, för att kringå vår ställning. Plåtsligt stannade de, ty de sågo nu, att danskarne hade fått tid att under striden upprisva bron vid Ornums qvarn, och att således deras vidare framtrångande var förhindradt. Under håftig strid hade 10:de bataljonen samlat sig och besatt löpgrafvarne, som utgjorde vår andra stållning vid Langsee. En liten afdelning depotsoldater, som, före stridens början, hade afgått från Eckernförde med oladdade gevår, stötte ungefår hår till bataljonen. Kapten Hveberg med tredje jågarekorpsen lemnade stridande vår första stållning och gick igenom 10:de lätta bataljonen. De begge bataljonerna understödde hvarandra nu ömsesidigt på den vidare retråtten från håck till håck intill Midsunde; åfven de danska kanonerna gjorde förtråfflig tjenst. Vid Midsunde hade 3:dje reservbataljonen under öfverstelöjtnant Lorenzen kastat sig in i husen, löpgrafvarne och brohufvudet; 2 nya kanoner kommo till hjelp. Med beståndigt sligande håftighet hade striden inemot klockan 4 nått dit. Öfverste Krabbe beordrade då hela styrkan, undantagandes 3:dje reservbataljanen, att gå tillbaka över Slien, emedan stållningen här erbjöd de största fördelarne, i synnerhet sör kanoner; men sådant förstå soldaterne sig icke gerna på, de ville gå sienden på lifvet, tyckte, att de kommo för långt bort, och voro förbittrade. Öfvergången blef åfven i andra hånseenden besvärlig, ty bron gaf sig och sjönk åt ena sidan under dessa massor af håstar, menniskor och kanoner, som gingo öfver densamma. På den norra höga stranden af Slien körde kapten Dinesen, kapten Recke och kapten Schau upp med sina tio kanoner, medan insanteriet besatte löpgrafvarne. Fienden uppplanterade cirka 20 kanoner i linie på höjdA2ä22 AAA—