Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 oktober 1850, sida 1

sträckningen midt emot dem och dessutom 4 i flanken på en udde, som landet hår bildar, och hvarifrån åfven starka fiendtliga kedjor sökte att ösverslygla vår stållning. En oafbruten korseld, som tvingade oss att föråndra front, rasade nui tvenne timmar och tilltog beståndigt i håftighet. Bron blef skonad, ty fienden hade sjelft i sinnet att begagna den, men vårt artilleri skulle ehvad det kostade bringas till tystnad. Ett hagel af kartescher, granater och spetskulor nedstörtade öfverallt, nåstan alla danska kanonerne fingo mårken af dessa sistnåmnda, jorden var vidt och bredt upplöjd; ett steg afgjorde lif eller dåd. Men både vårt infanteri och artilleri blefvo, ehuru långt underlågsne i styrka, fienden intet svar skyldige. Man sigtade vål, och verkningarne blefvo snart synbara; tre holsteinska kanoner demonterades. På bågge sidor var manfallet icke ringa. Kapten Kihle af infanteriet, hvilken bestigit en höjd framför löpsrafvarne, för att öfverse siendens rörelser, sträcktes af en granatstump dödligt sårad till jorden. Kapten Schau af artilleriet, tråffades af tvenne spetskulor. Det år ingen ting, gossar, håll bara raskt i! utropade han, men sjönk i detsamma död till jorden. Då låt kapten Dinesen de 6 kanoner, som lidit mest, köra bort ur det våldsammaste kulregnet, medan kapten Recke i en half timme med de återstående 4 bibehöll stållningen. KI. 5 hade de fiendtliga kedjorna trångt nårmare fram emot löpgrafvarne, deras officerare svångde sablarne, ropade hurra och försökte att bilda stormkolonner. Vårt folk svarade med ett dundrande hurra, satte mössorna på bajonetterna, spånde ner hanarne och gömde sina skott till det passande ögonblicket. Holsteinarne samlade sig, fällde bajonetten och störtade fram i stormsteg. Ser ni kolonnen, utropade Dinesen till Recke, skicka dem en granat, men rigta säkertloch granaterna sprungo ibland den stormande kolonnen, som kastade sig till jorden, eller skingrade sig. Man såg tydligen, att den holsteinska soldaten saknar den fasta vilja att gå emot skansar, som har utmårkt den danske. Ett hurrarop ljöd åter från våra linier öfver till fienden, som upplöste sig i en oordnad kedja bakom håckarne. Hans artillerield fortfor ånnu en kort tid, men flankelden tystnade, kanonerne på udden försvunno. (Forts.) — c—— —— — RO