Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1850, sida 1

TE NtttttttitiÅtåå;ttttttttttd längre och yrkat nedsåttning i hela tulltaxan. För att vederlågga prohibitisten Dumora, upptrådde en hr BPrincetau med följande ansörande: Hr Dumora protesterar i Jernbruksindustriens namn mot det mårkeliga utskottsbetånkande, som J nyligen af hört. Mina herrar! De industrigrenar, som lida, böra ingifva mer eller mindre intresse, allteftersom deras betryck kommer från sådant ondt som man gör dem, eller från sådant som de. sjelfve velat tillfogat andra. Det år deremot sistnåmnde orsak som jernindustrien har att tacka för det betryck hvaraf den påstår sig lida; ty det år en egenhet hos protektionssystemet att sluta med tillintetgörande af de nåringsgrenar, som den på ett onaturligt sått framkallat. Protektionen framlockar verkligen en otyglad konkurrens och forcerar fabrikationen omättligt. Då sa ken så fortgår, undergräsva de större kapitalerna de mindre, som slutligen åfven under de lyckligaste konjunkturer måste gå under, och då någon håndelse intråffar, som hejdar konsumtionen och i följd deraf åfven fabrikationen, så skola de stora anlåggningarne, som tillintetgjort de mindre, åfven i sin tur gå under. Det år ett sådant åde, för hvilket jernindustrien har att tacka just det skydd det njutit. Det år nu snart 40 år sedan man för att rikta jernindustrien uppoffrat den ymnigaste kålla för rikedom och makt, som en stat kan åga; det år snart i 40 år, som vår marin, vårt åkerbruk får betala jernet med enorma priser; och likvål hafva icke så många offer varit måktiga nog att bevara jernindustrien från det förfall, hvaruti den hos oss råkat. Och för att nu tråsta arbetaren på landet sedan man i öfver trettio år låtit honom med ett tredubbelt pris betala det jern, som han anvånder till jordens odlande, låter handelsoch åkerbruksministern fråga honom, om han icke skulle vara benägen att göra visare på sina fristunder. (Munterhet. — Allmånt bifall.) Mina herrar! Låt oss svara ministern, att vårt lands odlare icke hafva några fristunder; att om man vill på landet uppmuntra en slags förökad idoghet, en vexelidoghet, som delade sina krafter mellan åkerbruket och andra handtverksnåringar, så skulle detta endast lånda till åkerbrukets skada, hvilket redan saknar armar och som under vårt lyckliga klimat under alla årstiderna och vid alla tillfållen har arbeten till hands. Vår sårskilda industri, mina herrar, den industri som år oss egen, en industri som annorlunda år vålgörande och annorlunda nationell ån den gren, hvars skiftande öden nyligen blifvit framsitållde, — yinodlingen begår ingen protektion. Det år likvål länge Som den, lidit och som den varit på förfall; det år långe, som de 6 millioner vinodlingsarbetare, hvilka den föder, varit på förfall jemte hela denna sin nåringsgren, och lidit betryck såsom den. Denna industrigren, mina herrar, begår likvål ingen ting annat för att lefva, ån frihet, ingen ting annat ån frihet i afseende på luften och solen. (Sensation.)