kat blomsterrabatterna till thyrser, kransar och girlanger, plundrat sjelfva vexthusen till srihetskokarder och att de yrande bacchanterna således skulle helt och hållet förstört både matoch nattron för neptunisten. Till denna förmodan föranledes jag af den båfvan, som påkom honom då D:r Gutrlaff med sitt följe sökte intråde och hvarvid han måste såtta sig till motvårn af alla krafter. Men hr W. borde dock besinnat, att jag icke år någon chines och att hans himmelska rike i thy fall icke behöft frukta för någon usurpation, och att sången i våra dagar icke år så farlig, som i salig Orphei tider, då stockar och stenar dansade dervid, åfven om den blifvit belönad af Svenska Akademien, aldraminst från en så obetydlig pennritare, som jag, som visst icke nånsin haft hopp om att blifva någon Lamartine. Han behöfde således icke heller frukta att några republikanska idcer derigenom skulle kommit att insmyga sig inom de botaniska murarne. Hvad Upsalas botaniska trådgård betråffar, så har jag ifrån en vån, hvars vitsord ingen lår kunna jäfva, erhållit underråttelse, att den får icke skötas, hvarken efter konstens reglor eller efter menskligt förnuft, utan efter infall (sås. djupa stensatta rånnstenar mellan hvar rabatt, höga stenmurar -för att hindra öfversvåmningpå en hög backe) — att det för öfrigt finnes endast ogrås öfver landen och att -maken till trådgård icke finnes i Europac. Dessa få rader torde vara mera ån tillräckliga för att visa trädgårdens tillstånd. -Den får icke skötas efter konstens reglor. Hår ha vi ågget! Icke underligt att hr W. då ej tycker om någon, som år vån af konsten. Att menskligt förnuft icke lår finnas inom trådgårdens område, år också ganska påtagligt, ty i motsatt fall hade hr W. inslåppt D:r Gilzlafl, som hår hade tillfålle att taga ett nytt slags kinesiska murar, oberåknadt allt annat kineseri derstådes, i ögonsigte. Om rännstenarna sammastådes äfvenledes åro kinesiska, är mig obekant, icke heller vet jag om hr W. mellan dem någongång gär och gnolar på Dahlgrens bekanta: Räånnsten du blå, svåll ej så högt det bår nog dit åndå, och dymedelst inöfvar sig i rånnstensmusik. Men emellertid åro dessa arrangementer mycket klokt beråknade af hr W., som fruktar -Ööfversvämning-naturligtvis af den upsalitiska konservationen, helst nu, sedan Fahlerantz så lyckligen afseglat med Noachs ark. Och det vore ju stor skada, åtminstone för infallen d. v. s. nyckerna, icke qvickheterna, i bot. trådgården, om prof. W. skulle vara i fara att omkomma i en dylik syndaslod. Att endast ogrås finnes öfver landen år helt naturligt, ty det vexer mestadels utan både konstens reglor och tillhjelp. Och då det inom trådgården icke röjes spår, hvarken till konst eller förnuft, så år det ju ej underligt, om maken till trådgård icke finnes i Eutopa. Af allt detta synes det klart, att prof. W. lutar betydligt mot sin banas ecliptika och att tiden, jag menar just icke den upsalitiska, blifvit ett hufvud högre ån han, det vill såga vext öfver honom, aldeles som når ogråset vexer öfver hans rabatter. Han anvånde således förgåfves sina sista kraftyttringar i den sista striden, de duga nu icke mera för honom ån för Thor att lyfta på katten hos Utgårdaloke. Emellertid år det beklagligt att dylikt ofog och en dylik vandalism skall förspörjas från en plats, dit för ett sekel sedan hela verlden vånde sina ågon med glådje och nyfikenhet, utan att vederbörande hålla en vaksam hand deröfver. B. i Sept. 1850. N. L. 2 a MT AP KE