Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1850, sida 1

—ö— — —:gSh d:: rrrhF .tf konkurrens med de egna jernbrukens tillverkningar, saststållt och hvilket icke heller regeringen hittills synes hafva gjort någon min af att föråndra. I förbigående torde kunna erinras, att framstållning om en reform hårutinnan vål gjordes vid förra riksdagen, men utan all framgång. Det vore derföre lyckligt, om sakkunniga måns omdöme från andra Jånder, i en fråga som omedelbart rörer vår egen fördel, kunde föranleda någon helsosam rörelI se hårutinnan. Men vi öfvergå till berättelsen: Franska åkerbruksoch handelsministern utfårdade för en tid sedan (den 15 Aug.) ett cirkulår till samtlige departementalråden, med begåran om deras yttrande, huruvida det icke skulle vara låmpligt att uppmuntra vissa industrigrenar på landet, såsom urmakeri, klensmide, m. m. dylikt för att förskassa någon arbetsförtjenst åt idogt folk på landet under de tider, då landtbruket icke toge deras krafter i anspråk. Och alldenstund svenska jernet enligt ministerns tanka obestridligen vore det mest låmpliga för sådana slöjder, så vore han icke obenågen att nedsåtta den något prohibitiva tulltariffen på svenskt jern. Den 30 sisti. Aug. sammantrådde departementalrådets församling i Bordeaux kl. 2 eft. m. Sedan några lokala frågor blifvit afgjorda, upptrådde utskottsreferenten Deperier de Larsan och efter att hafva upplåst det ofvannåmnde ministeriella cirkulåret, redogjorde han i ett vidlyftigt anförande för utskottets betånkande, som förnåmligast gick derpå ut, att icke allenast sådana landtbruknåringar som de ofvan antydda fordrade en nedsåttning af tnllen på fråmmande jern och i synuerhet på det svenska, utan att åfven och framförallt landtbruket och vinodlingen, till hvars bedrifvande en mångd redskap af jern vore af nåden, såsom plogar, liar, skåror, bjuldon m. m., borde komma i åtanka att få ätnjuta samma förmån. En liberalare tulltariff för det svenska jernet vore åfven nödvåndig för att underlåtta och uppmuntra en lifligare handelskommunikation med de nordiska staterna. På detta sått skulle icke allenast mindre handaslåjder, såsom urmakeri, klensmide och dylikt uppmuntras, utan åfven vida våsentligare åndamål vinnas genom den lyftning, som sålunda skulle gifvas åt åkerbruket, sjöfarten och utrikes handeln. Generalrådet inståmde nåstan enhålligt i utskottets åsigt och uttalade sålunda efter slutad diskussion den önskan, att regeringen med det första ville framlågga ett lagsörslag. äsystande så betydlig nedsättning af tullen på främmande jern, att man kunde påråkna ymnig införsel enkannerligen af svenskt jern.Det beslut, hvarvid församlingen stannade, ogillades endast af fyra ledamöter: Lalanne, Dumora aint, Dumora, notaire, och Tandonnet. Sjelfva diskussionen var rått liflig och intressant. Icke heller hår fattades prohibitister, t. ex. en hr Dumora, som påstod att utskottets förslag gick ut på att alldeles förstöra den inhemska metallurgien. Säsom en åkta prohibitist glömde han icke heller de vanliga fraserna om den verkan, som ett liberalare tullsystem skulle utöfva på arbetarens stållning o. s. v. Å andra sidan ville några, att utskottet skulle hafva gått ånnu