Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1850, sida 1

RR rr hafva glömt. Mot den insinuationen, att vi oråttvist skurit alla Ofver en kamm, hvilken insinuation likvål utgör sjelfva qvintessensen af Aftonbladets argumentering mot vår artikel, torde vi således icke behöfva anföra ett vidlyftigare försvar. Huruvida den tillkommit af en afsigtlig eller ofrivillig glömska hos Aftonbladet, år en likgiltig sak, som likvål får ett eget sken, når den sammanstålles med håståendet att vi råknat i nåstan hvarje stad så många af borgrarna som hafva de högre röstetalen till den konservativa sidan, att facit blir sådant, som vi vilja hafva det.Verkliga förhållandet år, att vi bland borgrarne i de sex ståderna Stockholm, Gesle, Norrköping, Borås, GÖtheborg och Malmö ansett plutokraterna vara de förherrskande, enår proportionen mellan antalet och rösterna ger vid handen, att en mångd personer måste vara utrustade med 2, 3, 4 hela röster: af dessa slerröstiga borgare hafva vi likvål åtnöjt oss med att till plutokraterna hånföra endast -så många-, att facit blifvit det åsyftade. Vi behöfde ju icke flera? Men Aftonbladet såger, att vi gjort detta i nåstan hvarje stad. Han Aftonbladet verkligen hafva glömt, att Sverige eger nårmare 90 ståder? Det år icke troligt. Men huru kommer det sig då att Aftonbladet finner antalet 6 städer vara liktydigt med nåstan hvarje stad? Månne icke Aftonbladet refter en pröfning, som begynt med de starkaste tvifvel, så till vidar deciderat sig att begagna en liten oskyldig sofistik, som det verkligen uppoffrat en smula al sanningen för att gifva en intressantare fårg åt sitt vederlåggningsförsök? Såsom läsaren ser, åro sjelfva grunderna för Aftonbladets vederläggningssörsök icke riktigt öfverensståämmande med sanningen. Lika litet sanningsenliga åro, naturligtvis, de på dessa grunder fotade. slutsatser. Vi vilja likvål, så onödigt det ån kan synas, med några ord vidröra dem, emedan de på sått och vis synas innebära en anklagelse mot oss. Ått vi icke förutsatt, det pluraliteten (d. v. s. den personliga) af dem, som ej höra till ett visst af de nuvarande stånden (d. v. förmodligen s. till bondeståndet), består af aristokrater, år redan i korthet antydt. Vi söka icke, såsom Aftonbladet vill låta påskina, det progressiva elementet uteslutande, men företrådesvis, hos bönderna, det lågre borgerskapet och de s. k. arbetarna. Dessa hafva nåmnligen lårt sig inse, att framåtskridandet till en liberal statsutveckling just ligger i deras intresse, emedan de först derigenom kunna vånta sig verkliga statsborgarråttigheter. Vi kånna och vårdera många, ganska många både embetsoch penningmån, som utgöra en prydnad för de liberalas leder. Men så vidt erfarenheten kan något tala, stranda likvål oftast dessas bemådanden och anstrångningar mot ståndsbröders partisinne. Man skulle visserligen— yttrar Westmanlands Låns Tidning för den 12 dennes särdeles riktigt —man skulle visserligen kunna säga det vara orått och salskt, att jlrän menniskors samhållsstållning sluta till deras politiska opinion, och det år åfven så, ifall man vill tillågga ett sådant slutande full och nödvändig visshet. Men då man kånner huru måktig egennyttan år såsom driffjåder till menskliga handlingar, då man vet huru den, jag vill icke såga, måktar ENT —L—