Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1850, sida 1

ka icke kunna antagas mena alfvarligt dermed, och jag måste tillstå, att detta just bidrog alt ingifva mig respekt för stållet och omgisningen; ty det tycktes mig vara ett bevis på, att folket håller håfd öfver något inom sig, alldenstund fransmånnen eljest plåga theatraliskt framstålla det båsta de hafva för verlden och låta de förbigående fingra derpå. Hvarje gång jag sedan tilltalade mannen, svarade han med sitt oryggliga kalla alfvar, och underlåt icke att på det hösligaste tillågga monsieur; han misstrodde mig, ehuru jag ej förtjente det, och sluteligen sade jag honom det rättfram. Detta verkade åtminstone så myeket, att han på min begåran beråttade om associationens stiftelse, att stistarne hade varit 23 till antalet, men Cavaignac hade utan dom och ransakning deporterat 4, såsom misstänkta för delaktighet i Junistriden; Carlier hade nappat bort ett par stycken, några hade de sjelfva måst utstöta ur föreningen, andra voro tillkomne, och nu voro de 14, hvilka jemt delade sina öfverskott. Slutligen frågade han oss mycket blid, om vi icke ville dricka kaffe i trålgården, hvilket tillbud vi ganska gerna emottogo. Trådgården bestod af trenne allker; den ena, till höger, var dansplatsen, i den mellersta stodo bord och stolar, till venster var ett lusthus uppfördt. Mannen uppsökte ett ledigt bord åt oss. Just som vi anlånde, ville en ung arbetare såtta sig ofvanpå det bordet, som stod jemte vårt; mannen gick till honom och bad honom söka sig en stol. Men jag sitter bra hår, sade den unge arbetaren. Nej, stig ned, sade mannen, och då den andre dröjde, tillade han med lågre röst. -Begår af mig hvad du vill, men stig ned, det år Aristos, och visade med hufvudet på oss. Den unge arbetaren steg ned, och då en af oss sedermera sökte eld till sin cigarr, reste han sig upp och bjöd oss eld med sådan modesti, att ingen Aristo skulle kunnat beskylla denne unge Democ soc för brist på goda seder. Vid ett annat bord, nårmare ingången uppkom en tvist; de talade om fruntimmer, och plötsligt sade en af dem: Det år icke sannt! och slag den andre på örat. Den slagne for upp, det blef mycket larm och strax visade sig en polissoldat vid ingången. Den slagne satte sig åter trotsigt ned, och det blef tyst i ögonblicket. Folket klagar aldrig för polisen. I ett lusthus visade sig en vacker tafla. Ett åldrigt ågta par satt der med deras dotter och hennes fåstman; han hade lagt sin arm omkring hennes lif (enligt fransk sed kunde man beråkna att de om åtta dagars tid skulle hafva bröllopp), hon stirrade ut i trådgården med ett uttryck som jag blott kan göra åskådligt för dem, som påminna sig hafva sett Grards tafla: Psyche, då Amor första gången kysser henne. De två gamles tysta tillfredsstållelse, ynglingens kraftfulla utsende, och den unga flickan — det var en vederqvickande syn. — Till höger hade vi en alldeles motsatt tafla: man dansade, oupphörligt kontradansar, på en lång, smal plats; det var dock i sjelfva verket något, som hade alla dansens rörelser, men icke dess anda. Dansen år vål icke blott en rhytmisk glad rörelse, utan det ligger djup betydelse deruti, att mannen dansar med qvinnan, det hvilar ett kårleksdoft, en obeståmd FYND BEA RANN ORSA SE SE NA rer kon NR OS