längtan öfver de dansandes leder, och skönast är detta uttryckt i den så kallade srancaisen, hvari det tillgår som om paren utsörde en erotisk bild af lisvet, skiljas och mötas, söka och undsly hvarandra, förrirra sig bland sremlingar och slutligen gladt öfverraskade återfinna hvarandra. Här dansade de väl något dylikt, men hår fanns hvarken glådje eller långtan; det såg ut som om de tånkte på politiska saker, eller som om dessa helt unga menniskor hade åldrats i förtid och icke hade mer att utleta af lifvets gåta. På hemvågen blefvo vi nedanför Montmartre vittnen till följande scen: En ung arbetare hade kommit en polissoldat något för nåra, — i trots af det ömsesidiga hatet, tyckes det vara en viss dragningskraft dem emellan — och plötsligen börjar arbetaren ropa: Pive la röpublique! — I ögonblicket svarade polissoldaten: Au nom de la loi! och lade handen på honom. Mångden samlade sig hastigt och ryckte oss med in i kretsen; med en våldsam stöt blef denna bruten och sex polissoldater visade sig omkring kamraten så plötsligt, som om de i halfmörkret hade våxt upp ur jorden; de ryckte arrestanten till sig med obeskriflig brutalitet; jag har aldrig förr sett en menniska så snart förlora modet. Massan vek srummende tillbaka, lik ett vilddjur, som ånnu gör ett språng; en trumpet hördes och besvarades från nårmaste vaktpost, soldaterna bortförde obehindradt sin sånge, och mångden mumlade: Hvem var det? Ah! det var en komedi! Der ville de hafva oss i fållan.