Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1850, sida 1

genhet. Men det hånder ofta nog att handelsspekulationer snarare ruinera ån rikta: och Pepitas stackars ålskling, sedan han sett sina sista resurser uppslukade, och sedan han vid den unga, sköna flickans hjerta gjutit afskedets och tacksamhetens tårar för all hennes godhet, återvånde hastigt till Paris, troligen för att kasta sig in uti jernvågsspekulationer, den sista tilllykten för dem som ingenting mera åga. Den öfvergifna var snart nödsakad att trösta sig med sonen af en bankir. Pepita har lånat sitt namn åt en roman i våra dagar, hvilken pressade ymniga tårar ur hennes ögon; och för att ånnu mera stårka hvad som i hennes lifliga och kraftfulla ansigte fanns af verklig andalusisk karakter, tillågga vi: Hennes glånsande svarta hår föll ån i tåta bucklor ned på hennes hals, ån bildade det i en tredubbel flåta ett diadem öfver hennes panna; hennes ögon, beskuggade af fullkomligt reguliera ögonbryn, hade en på en gång brånnande och mild blick, hvilken ån beslöjade sig, ån glådde under de långa, svarta ögonhåren, de något mörkröda låpparne hade en fin och lockande dessin; de välsormade nåsborrarne vidgade sig ofrivilligt då någon håstig rörelse beherrskade denna lisliga och kraftfulla natur; och i det