Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1850, sida 1

AAHC—Aii ———— Bourgeoisien och Folket. (Efter Nord oz Syd). (Forts. fr. N:o 209.) En öfversigt Öfver associationernas historia och tillstånd skall jag skrifva efter andra; nun anhåller jag om tillåtelse att tillsvidare få vånda mig ifrån det allmänt politiska och sociala, samt gifva några små skildringar af lifvet, måhånda utan stor gemenskap med politiken; det kan icke vara annorlunda, ty ute i lifvet fåster man blicken på det enskildta och t glåder sig till och med att får ett ögonblick få lemna den reflekterande öfversigten. Först ett besök i en association fraternelle des cuisiniers. Når man går från bastiljplatsen ut i den del af staden, som kallas Faubourg S:t Äntoine, iorefaller det genast som om man kommer lill en helt annan stad. Husen blifva mindre, trottoarerne smalare, man möter icke längre spatserande eller ekipager; en ensam husmoder, som står i dörren, liknar i sitt skick de romerska matronerna, och ser handfast ut; från flera håll ljuder machin-larm, man möter stora vagnar med färdiga ångpan nor eller dylikt, allting förråder hår kraft och ett hårdadt lif, och jag kan tillågga: Allt har hår något årbart med sig. Till besöket hade vi valt en måndag, emedan folket då icke arbetar (fri måndag), utan begifver sig ut till barriererne. Vi gingo till venster mot de yttre boulevarderne, i riktningen af Montmartre; ofantliga folkmassor böljade fram på de högre liggande branta gatorne, hvilka leda till Belleville 0. 8. v.: de sågo ut som hisvårmar, hångande utanför kupan, eller, om man så vill, som laviner, hvilka i hvarje ögonblick hota att störta ned öfver det lågre liggande Paris. Oaktadt dessa stora menniskomassor, var det mycket stilla, folket såg alfvarligt ut; i den tysta massans oroliga rörelser var det som om man sökte de stållen, der man erinrade sig hafva varit glad, och nu mera icke fann glådjen hemma. En kraftfull blusman, med barskt utseende, som gick förbi, stötte till mig, i det han på mig kastade en besynnerlig blick af ondska; han kånde icke mig och jag icke honom, men det var princip — fiendskap emellan hans blus och min rock. Eljest gjorde man oss intet sörnår, låtsade som man icke såg på oss lika litet som på de enskildte polissoldater, hvilka gravitetiskt spatserade upp och ned i all ensamhet och åfven låtsade, som om de icke sågo något. ÅÄndteligen kommo vi till en association frat.rnelle. Matrummet utgjordes af en stor, med stenflisor belagd, ytterst enkelt möblerad sal, som hade gemenskap med en trådgård; middagstimmen var förbi, och gåsterne hade begifvit sig ned i trådgården, hvarifrån ljöd en oafbruten dansmusik. Då vi kommo upp i matrummet och uppassaren eller, kanske råttare, den sjenande brodren vånde sig till oss, påminte jag mig hafva låst i en dansk eller tysk berättelse, alt man hvarken borde såga monsieur eller gargon, utan ciloyen, hvarföre jag genast sade citoyen till den alfvarsamme, skåggige mannen; men det kunde lått mårkas af mannens miner, hvilket åfven mitt franska sållskap bekråftade, att han icke kunde tåla det. Man sade mig, att folket icke gerna hörer detta ord begagnas af dem, hvilj ö