icke menskligheten, ådelmodet och det friska, barnsliga, troende sinnet vittnade om, att det innebår en framtid, och att detta folk, trots alla förvillelser, hvari det blifvit störtadt, icke behöfver Ryssarne för sin pånyttsödelse. Det andra, som äterstår, år, som jag redan sagt, associationerne, hvarigenom folket måste likasom göra bot för sin alltför fantasirika tro, och hvarest det, mårkvårdigt nog, och i motsats till sina litteråra ledare, åberopar bibeln och Christus, ån till egen uppmuntran, ån såsom krigsrop mot bourgeoisien. (Forts.)