Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1850, sida 1

nyss förut förmörkat himlen, och månans silfverblanka skifva, knappt beslöjad af ett lätt töcken upplyste den sofvande jorden. — Tack skall du hafva, deruppe! — sade Tom-bull, bugande sig, — man kan sannerligen icke vara artigare. Se så! nu kånner jag igen mig. Tyst, kamrat Bad-boy! Hår kan du möjligtvis få gifva några prof på de förfårliga knytnåfveslagen, öfver hvilkas underbara verkningar du skryter så mycket. Bad-boy uppvecklade resten af sina ärmar. Tom-dbull fortfor: — Du ser den der korridoren; om man skulle komma oss till hinder, så år det just derifrån, och det skulle vara högst obehagligt. Ingen bör få gå längre. — Åh! man skall inte komma långre, — sade Bad-boy, stållde sig majeståtiskt framför korridoren, knytande sina hånder, hvilkas benaktiga knölar liknade skarpa spetsar. — Du skall nog få arbeta, — tillade Tombull med låg råst. Men dessa ord utgjorde blott hålften af hans tanke; den andra hålften innehåll ungefår dessa ord: — Fan tar dig om du inte håller ut persen. v Sedan Tom-bull och den andra kamraten passerat ett mindre rum, kommo de till en —