Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 september 1850, sida 1

Bourgeoisien och Folket. (Efter Nord og Syd). (Forts. fr. N:o 208.) En mörk aning trångde sig ovillkorligen på mig vid Robert Peels död; han hade hittills varit likasom ventilen i den engelska machinen, hindrat stora sammanstötningar, förmått de herrskande partierna att göra, hvad bourgeoisien på kontinenten icke vill göra, nemligen att uppossra något för att rådda det hela, stålla sig i spetsen för rörelsen för att vara dess herte. Man sade om honom, att han var mera utmårkt för sin sunda, lugna blick, genom sin praktiska erfarenhet och milda verldsåskådning, ån genom snille, och detta år i sin ordning i en gammal stat; ty snillet störtar det gamla och skapar det nya, talangen uppråtthåller det gamla. Genom honom tycktes det, att Storbritannien skulle lyckats undgå de sociala kriserne, och honom lyftade man en dag döende upp från marken, en olycklig rlilllällighethade bortryckt honom — det såg i sanning ut, som om Försynen hade förbannat denna Krämarslägt, som om den tillropade oss den inspirerade Jeremia vredgade ord: Om J också dragen ut och dråpen Chaldeerne, skola de dock intaga edert Zion. Men lågger man tillsammans allt: Bourgeoisiens blinda hårdnackenhet, dess brist på kånsla för mensklighet, det stora antalet af dem, som göra anspråk på en båttre tillvaro — och det år den vida ösvervågande delen af befolkningen — omöjligheten att hålla samhållet i beståndigt krigstillstånd: så synes det dock orimligt att denna verlden skall ödelöggas på samma sått som den romerska, endast på den grund att den ej saknar andelig kraft, att den på långt når icke uttömt innehållet af sin religion, eller funnit den maktlös, och det år likvål en sådan moralisk upplåsning och obotligt tvifvel, som förebådar samhållens undergång! Samhållen dö icke i följd af menniskornas ögonblickliga slapphet eller förvirring, utan af tomhet på ider; tillochmed den slöaste och sjukaste menniska kan åter blifva frisk till sinnet. Visserligen hafva demokratiska ledare sagt mig och det står att låsa i många skrifter, att den moderna religionen år försliten, att det nya tillståndet skall uppvåxa ur det, som vi halla Guds förnekelse; men detta år måhånda blott för att såga något dfverraskande; ty hvad de fordra af ;nourgeoissen år dock sluteligen ingenting annat, ån en uppfyllelse af denna religions i3 WwCC—7I — 22