Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1850, sida 2

Så snart fråmlingen blifvit ensam och de sista ljuden af de bortsåendes steg försvunnit i den långa korridoren, stångde han salongsdörren i dubbelt lås, och satte sig åter i sätöljen, utan att lemna den minsta uppmärksamhet åt vagnslädan, som man uppburit. Några minuter satt han fördjupad i tankar. Plötsligt upplyfte han hufvudet och varseblef sitt eget ansigte i en spegel. — Min Gud, hvad jag år blek! — sade han, i det han med båda hånderna på en gång stråk sin panna och sina kinder, — blott icke min blekhet blifvit bemårkt af vården.. Åh nej!... och dessutom tröttheten efter en lång resa. ... Hvilken motgång! att vånta i åtta dagar! . . Och Jag hade så noga beråknat denna afresa. . . Bara han icke har upptåckt mina spår. Ett ögonblicks tystnad uppstod, hvarunder den unge mannen med håftighet upplöste knuten på sin halsduk och kastade denne framför sig på golfvet. Han hemtade djupt efter andan. Hastigt reste han sig och hans ansigte antog ett sållsamt uttryck af förakt och stolthet. — Nåvål! — sade han, talande till sig sjelf, — om han också har upptåckt mina spår, hvad gör det?... Är jag hans slaf?...