Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1850, sida 2

af London, som företrådesvis bebos af industriarbetare: -Jag fattades af åhåga,heter det i denna artikel, -att en gång besöka dessa fremmande och obekanta trakter af den stora verldsstaden. Det var Söndag. I fall jag nyss fallit från skyarne, skulle jag icke mötts af flera anledningar till förvåning och förundran. Allt var för mig nytt; ingenting återkallade för mig den norra delen af London och dess invånare. Hvad som först tog min uppmårk-g samhet i anspråk voro de dverg-artade dimensionerna hos alla de menskliga varelser jag påtråssade. Jag såg icke andra. ån små våxta, sjukliga, astårdavanskapliga personer: hvilka lika mycket liknade Londonaren i andra delar af staden, som den fyra fot höga Lappen liknar Amerikas jättar. Öfvermåttel j af arbete och umbårande kröker redan under tyngden af en förtidig ålderdom den tjugoårige mannen, som, att dömma efter utseendet, tyckes hafva uppnått dubbla måttet a denna ålder. Ni möter icke en åldre person som icke år stympad eller ofårdig, som icke med ålderdomens svagheter förenar något från stötande kroppslyte. Man ser icke andra ån puckelryggiga, ån krokbenta, ån beklagansvårda, hvilkas hufvuden, beståndigt nedlutande ösver bröstet, af lång vana stådse bibehålla denna onaturliga stållning. Sådana åro följderna af ett lif, framslåpadt under öfvermäti af arbete! Der år en rak ryggrad ett under verk, en menniska, hvars långd öfverstiger sem sot, en jåtte! Skulle ni händelsevis möta någon sådan, så var såker, att han icke år insöding i Spitalfiedd. London skall ånnu långe minnas den stora procession af våfveri-arbe i tare i Spitalfield, som, för få år tillbaka, lemnade sina boståder och skred fram mot under-husets palats, för att der begåra råttvisa d. v. s. bråd. Denna arm af utblottade pysmeer, klådda i trasor, dessa lefvande bilder a uselhet och förtidig kraft-uttömning, dennallmånt rådande magerhet, denna bleka och blyfärgade hy voro våltaligare, ån någonsir några frasens konst-svarfvare i deras mes 8lånsande, parlamentariska föredrag. bet år isynnerhet Söndagen, som man böj se dessa olyckliga, för att kånna sig intager af det innerligaste medlidande. Då lemna då sina trånga celler i de åttavåningshus, som de bebo, insvepta i trasor och lumpor, dem då dock dagen till åra, omsorgsfullt tvåttat; de gi att, mot en intrådes-afgist af två skillingar b:ke Svenskt, såtta sig i en liten trådgård af sj qvadrats-fots storlek, omgifven af murar, svår: tade genom sot och tobaksrök, och försedd med ett rankigt, hvitmåladt bord. Följ den från deras hem till kyrkan och från kyrkan till arbetssalarna: aldrig varsnar man på deras bleka och hårjade anleten en ljus g glimt af glå1 dje eller förhoppning. Deras nöjen åro elåndiga, som deras lif. De dricka och råka ho: krögaren, utan att ett leende krusar deras låppar. Deras sjål år rachitisk, som deras kropp För att erbjuda dem ett föremål, värdigt deras nyfikenhet och deras intresse, har jag set en vårdshusvård älågga en stackars gosse, at i sanden samla hundra kisel-stenar inom tvi! minuter. Deras ådlare förmögenheter ha dukat under för elåndets pestartade inflytelse. Forts.)