Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1850, sida 1

lyste mån i sjelfva de Förenta Staterna med hög röst erkånna det vålgörande och vålsignelsebringande inflytande, som de katholska ordnarne utöfvat i begge Kalifornierne! Ehuruvål de beundra den djerfva och ihårdiga verksamhet, som den amerikanska stammen utvecklar vid Stilla hafvets kuster, erkånna de dock med smårta, att denna verksamhet saknar prägeln af ett högre, ett ådlare syfte: att dess rigtning uteslutande år verldslig. Vi gråfva kanaler. sade de; omed våra jernbanor genomtränga vi bergen och skogarne, och med våra konstiga, sammansatta maschiner aftvinga vi jorden dess skatter; men vi skola en gång försvinna från denna kontingent, der så många menniskostammar hafva lefvat och försvunnit före oss, utan att åt oss efterlemna något af de odådliga minnesmårken, som förvara hågkomsten af försvunna folkslag. Vår åtrå, våra förhoppningar gålla blott det närvarande; vi söka och finna i detta blott en. glimrande, men kort tillfredsstållelse. Har ån Frankrike förlorat många af sina eröfringar, kan det deremot i den nya verldens skogar, bland de af oss förföljda indianerne, finna menniskor, som ånnu beståndigt vålsigna dess namn.Det ligger något hjertgripande i dessa bekånnelser, i dessa klagoljud, som undfalla